Sedan jag tog mitt körkort i tisdags så har jag verkligen kännt mig gammal! Inte bara det att jag har fått körkort och har blivit chafför på gamla dar. Jag vaknar extremt tidigt på morgonen, snarare klockan halv 8.. Idag har jag sovmorgon men kan verkligen inte somna om. Tänkte gå ut och gå nu en stund sen får vi se vad dagen bjuder på. Börjar inte skoan föräns klockan 1 så det ska bli skönt! 

Prov i veckan vilket innebär hård pluggande för min del! Maggan (våran ekonomi läraare) är inte nådig vad det gäller "att kunna lappar" . Dock ska jag vara glad att vi får någon överhuvudtaget.. Har inte hänt allt för mycket roligt i skolan idag, vi var typ halva klassen där eftersom att alla andra verkade inte orka komma.
Har kollat upp dom rest prov som jag har kvar sedan i vintras och det är hela 4 stycken! Dock är jag klar med alla arbete men nu snackar vi alltså om ett prov varje vecka fram till studenten. Får dock skylla mig själv en hel del, men vi har liksom haft så många andra prov så jag har inte hunnit med.

Nu ska jag fortsätta plugga om en vecka och 2 dagar kommer min kära storasyster hem från 3 månaders vistelse i alperna!!!

Over and out

Jag var ju nere och lånade en bok hos Malin igår och sen dess har jag inte gjort något annat än att legat och läst i boken! Den heter Matilde och är skriven av Denise Rudberg. Jag säger bara så att om jag har två barn och är i 40-års åldern så ska jag lätt leva som glamoröst som hon verkar leva. Som sagt en väldigt bra bok.

Jag har inte läst en bok på jag vet inte hur länge. Man har ju alltid något annat och göra och har man inte det så blir det ju oftast att man kollar tv eller sitter vid datorn än att läser en bok. Nu har jag dock laddat upp ordentligt för att läsa en hel del. Jag var så sent som förra veckan på biblioteket och låande två böcker som ska sträck läsas efter jag är klar med denna.

Nej nu ska jag snart slita mig från boken och bege mig till underbara Mr C. Frågan är om jag ska släppa honom lös i tältet eller om jag ska rida. Har inte bestämmt mig riktigt.

.

Denna morgon vaknade med en otrolig värk i magen! Jag hade ångest när jag gick upp, ville bara ligga kvar i sängen. Men det var bara att palla sig upp och bege sig mot vägverket! När man väll kommer dit så ska man fotografera sig och grejer. Vilket innebär att alla tjejer satt där i en vanlig neutral tröja som var svart! Jag var en av dom som kom sist och då var jag ändå där en halv timme tidigare. Man kunde höra en penna falla så tyst var det där inne!

Jag satte mig ner och gjorde alla frågorna och var klar relativt snabbt. Jag kan bara hålla med Malin om att hela handen skakade när jag skulle trycka på klar!.. Och jag klarade det med god marginal! Endast 3 fel hade jag och nu är jag ett steg närmare körkortet!!!! Snart gott folk kan ni ringa mig och jag agerar chaufför!

Har firat detta med att börja läsa en bok och städa mitt råttbo till rum som pappa brukar säga!

Förlåt för dålig uppdatering igen, men Internet krånglar här uppe på berget så att säga! Dock har jag inte så jätte mycket att berätta har det ganska stressigt denna veckan med häst som ska ridas och massor av plugg så jag återkommer lite senare denna veckan för nu måste jag vara seriös igen med pluggandet!


PUSS

Jag vet att jag varit världens sämsta bloggare idag. Förlåt. Gjorde det omtalade filosofi provet och det gick ganska bra tror jag. Eftermiddagen har spenderats med att köpa ett par nya strumpbyxor. Hittade även jätte fina underkläder på H&M som jag funderar på att köpa.

Vi i E 3A är ju lediga på fredagar så min dag ska spenderas i stallet och sen med massor av plugg. Nu ska jag städa lite i mitt rum tror jag så att jag kan ägna min helg åt lite roligar saker...

PUSS

Har precis fått hjälp av min kära mamma med att bolla lite idér om dom kära filosoferna så nu känner jag mig faktist lite taggade in för provet imorgon. Det blir en tidig kväll för min del så att jag är laddad för morgondagen. Dock så försöker jag få ner en film som jag kan se innan jag går och lägger mig. Jag vill se skärgårdsdoktorn. Ni vet med gulliga Johan och Ebba i skärgården. Dock verkar inte min dator riktigt vilja det:(

Idag kom världens mest underbara samtal. Det gjorde verkligen hela min dag!! Hästen som jag rider har varit ute på annons under en tid och det har funnits en seriös köpare till honom. Nu när Lina ringde ( mr.c's ägare) så var jag 100% säker på att hon skulle säga att köpet gått igenom och att Mr.c skulle åka till helgen. Men vet ni vad?! Hon ringer istället och säger att köparen har dragit sig ur och Lina har bestämmt sig för att behålla honom!

Min lycka är total och det enda jag vill gör är att åka ut till stallet nu med en gång. Mr. C kommer att stanna på Sörmon ett bra tag till och vet ni vad det bästa är?!! Jag får äran att ta hand om världens underbaraste häst!

Ni kommer ihåg imorse när jag berättade hur sugen jag var att slänga på mig vårkläderna! Jag gjorde en liten kompromiss. Körde vinterjackan utanpå men sen så körde jag faktist en lite vår inspirerad tröja över. Jag tycker den är hur söt som helst:) 

Nu sitter jag och hoppas på att min lillasyster ska komma hem så att hon kan ta den förbannade katten!! Jag håller på att slänga ut missen ur huset annars. Hon har nämligen fått för sig att ingen har gosat med henne idag ( vilket ingen har! men ändå) så niu har hon parkerat sig över mina filosofi böcker och så fort man tar ner henne hoppar hon upp igen... Jag antar att det blir katten som får som hon vill i den här fighten och kommer med andra ord ligga kvar hur tryggt som helst!!!

För cirka 5 månader sedan så var jag med av en av dom svåraste sakerna i mitt liv. En olycka som skulle förändra min syn att se på saker och framför allt min syn att tänka och prioritera. Som ni säkert alla vet så är det ridolyckan jag pratar om.

Som häst-tjej så vet man att det finns olyckor i sporten, och man vet att det är ibland väldigt oberäknerliga djur som gör lite som dom vill ibland. Men ändå så intalar man sig själv hela tiden att det inte är någon fara. Man tänker att det drabbar aldrig mig. Förstår ni hur jag tänker?!

Men det drababde även mig. Jag minns att framridningen hade gått ganska bra men hästen var väldigt pigg, framhoppningen gick också ganska bra men det kändes liksom inte som man hade någon kontakt med hästen eller vad man ska säga. Han lyssnade liksom inte om jag försökte korta upp honom m.m. Min hopptränare höjde ganska ordentligt på hindrena och jag vet att jag blev lite osäker eftersom det liksom inte känndes helt 100. Vi hoppade över hindrena och det gick bra, riktigt bra. Självförtroende börjajde komma tillbaka och det kändes som det inte såg så dumt ut i vilket fall. Det var andra gången jag skulle hoppa banan som det inte gick riktigt som jag tänk mig. Vi kom i för hög fart in mot hindrena och jag fick liksom aldrig någon kontroll på honom. Vi kom alldeles för snett mot hinder nummer 2 och jag visste att han skulle stanna! Problemet var bara att han stannade alldeles för tidigt. Jag kastades ur sadeln och in i bommarna med huvudet före. Jag har ingen aning om vad jag tänkte just då eller hur jag kände när jag vaknade jag visste bara att jag aldrig skulle sitta upp på en häst igen.

3 minuter senare satt jag ändå  på den där j*vla hästen rent ut sagt och började om hela banan. Det gick kanon. Nu i efterhand är jag mer än glad att min tränare tvingade upp mig på hästen. Om han inte hade gjort det så skulle jag aldrig ridit igen, jag skulle aldrig gått nära en häst.

Nu 5 månader senare vaknar jag fortfarande av kramper mitt i nätterna, jag är oerhört känsligt i pressade situationer och varje vecka går jag på regelbundna kontroller. Varje dag går jag på mediciner som gör att jag inte ska krampa. Det är en lång väg tillbaka och jag har ännu inte kommit tillbaka. Men det som hjälper mig att komma tillbaka och fortsätta kämpa är en av min närmsta och klokaste vänner Malin. Hon säger saker som inser att om man slutar kämpa så ger man upp, och vad får man för att man ger upp?!

Den andra saken som får mig att orka kämpa är hästarna. Hur konstigt det än låter så är dom en del av mitt liv och jag älskar dom djuren över allt annat. Ett djur dömmer dig aldrig för hur du ser ut. Allting handlar om hur du är,  hur du behandlar dom.

Jag vet att jag är känsligare nu än jag någonsin har varit, men jag ska ta mig tillbaka och jag ska göra det i min egen takt.
Det är som läkarna säger. Det kommer ta tid, lång tid. Men varje dag gör man ett framsteg om det bara är att kunna sitta 2 min längre i ett stökigt rum så är det ändå framsteg.

Jag är så oerhört glad för att det ändå gick som det gick, jag vet att det kunde gått mycket, mycket värre. Hade jag bara landat på rygg istället för på mage så kunde jag ha brutit hela ryggen. Jag kom lyckligt undan med tre spruckna revben.

Även ifall hästar är oerhört farliga djur ibland och dom kräver stor respekt så är dom ändå en del av mitt liv. Men kom ihåg att det värsta även kan drabba dig, ingen är osårbar så var medveten om alla risker som händer.

Ett tag funderade jag på att sluta rida för jag blev mer medveten om ridolyckorna, jag visste vad som kunde hända. Men jag har insett att jag får så mycket mer tillbaka av hästarna än jag någonsin förlorat. Jag är medveten om att det finns risker med sporten, men jag är beredd att ta varenda risk. Det finns inte mer kärlek man kan få på ett ställe än i ett stall. När du känner hästens mulé på din axel när du står och mockar eller en häst som gör sitt yttersta under ett träningspass då smällter du med en gång för s