jessicaaeriksson

För cirka 5 månader sedan så var jag med av en av dom svåraste sakerna i mitt liv. En olycka som skulle förändra min syn att se på saker och framför allt min syn att tänka och prioritera. Som ni säkert alla vet så är det ridolyckan jag pratar om.

Som häst-tjej så vet man att det finns olyckor i sporten, och man vet att det är ibland väldigt oberäknerliga djur som gör lite som dom vill ibland. Men ändå så intalar man sig själv hela tiden att det inte är någon fara. Man tänker att det drabbar aldrig mig. Förstår ni hur jag tänker?!

Men det drababde även mig. Jag minns att framridningen hade gått ganska bra men hästen var väldigt pigg, framhoppningen gick också ganska bra men det kändes liksom inte som man hade någon kontakt med hästen eller vad man ska säga. Han lyssnade liksom inte om jag försökte korta upp honom m.m. Min hopptränare höjde ganska ordentligt på hindrena och jag vet att jag blev lite osäker eftersom det liksom inte känndes helt 100. Vi hoppade över hindrena och det gick bra, riktigt bra. Självförtroende börjajde komma tillbaka och det kändes som det inte såg så dumt ut i vilket fall. Det var andra gången jag skulle hoppa banan som det inte gick riktigt som jag tänk mig. Vi kom i för hög fart in mot hindrena och jag fick liksom aldrig någon kontroll på honom. Vi kom alldeles för snett mot hinder nummer 2 och jag visste att han skulle stanna! Problemet var bara att han stannade alldeles för tidigt. Jag kastades ur sadeln och in i bommarna med huvudet före. Jag har ingen aning om vad jag tänkte just då eller hur jag kände när jag vaknade jag visste bara att jag aldrig skulle sitta upp på en häst igen.

3 minuter senare satt jag ändå  på den där j*vla hästen rent ut sagt och började om hela banan. Det gick kanon. Nu i efterhand är jag mer än glad att min tränare tvingade upp mig på hästen. Om han inte hade gjort det så skulle jag aldrig ridit igen, jag skulle aldrig gått nära en häst.

Nu 5 månader senare vaknar jag fortfarande av kramper mitt i nätterna, jag är oerhört känsligt i pressade situationer och varje vecka går jag på regelbundna kontroller. Varje dag går jag på mediciner som gör att jag inte ska krampa. Det är en lång väg tillbaka och jag har ännu inte kommit tillbaka. Men det som hjälper mig att komma tillbaka och fortsätta kämpa är en av min närmsta och klokaste vänner Malin. Hon säger saker som inser att om man slutar kämpa så ger man upp, och vad får man för att man ger upp?!

Den andra saken som får mig att orka kämpa är hästarna. Hur konstigt det än låter så är dom en del av mitt liv och jag älskar dom djuren över allt annat. Ett djur dömmer dig aldrig för hur du ser ut. Allting handlar om hur du är,  hur du behandlar dom.

Jag vet att jag är känsligare nu än jag någonsin har varit, men jag ska ta mig tillbaka och jag ska göra det i min egen takt.
Det är som läkarna säger. Det kommer ta tid, lång tid. Men varje dag gör man ett framsteg om det bara är att kunna sitta 2 min längre i ett stökigt rum så är det ändå framsteg.

Jag är så oerhört glad för att det ändå gick som det gick, jag vet att det kunde gått mycket, mycket värre. Hade jag bara landat på rygg istället för på mage så kunde jag ha brutit hela ryggen. Jag kom lyckligt undan med tre spruckna revben.

Även ifall hästar är oerhört farliga djur ibland och dom kräver stor respekt så är dom ändå en del av mitt liv. Men kom ihåg att det värsta även kan drabba dig, ingen är osårbar så var medveten om alla risker som händer.

Ett tag funderade jag på att sluta rida för jag blev mer medveten om ridolyckorna, jag visste vad som kunde hända. Men jag har insett att jag får så mycket mer tillbaka av hästarna än jag någonsin förlorat. Jag är medveten om att det finns risker med sporten, men jag är beredd att ta varenda risk. Det finns inte mer kärlek man kan få på ett ställe än i ett stall. När du känner hästens mulé på din axel när du står och mockar eller en häst som gör sitt yttersta under ett träningspass då smällter du med en gång för s