Tror att rubriken säger allt! Ikväll ska jag fira Faggan men underbara gänget men innan dess ska jag skicka in en kemilabb och gå ut och springa! Vädret är underbart och leendet går från öra till öra!

Hade glömt den där underbara känslan av att kunna träffa vem man vill när man vill! Kunna infinna sig i Malins soffa en vardag bara tittandes på tv, eller äta middag hos Berglund med världens bästa gäng mitt i veckan, eller att ta en fika med Maria eller stötta på massor av folk man känner på krogen som man inte sett på hur länge som helst, eller kunna tacka ja till ett fb-event när gymnasiekompisarna fyller år!

Under flera årstid har det varit sådant hetts när jag varit hemma, man ska kunna träffa mesta möjliga personer under kortast tid. Det där spontanthänget har varit mer än efterlängtat och äntligen infunnit sig!

Läste detta på Michaela Fornis blogg, en tjej som skriver exakt det jag tänker men inte kan få ner i ord.

Att hjärtan läker
Jag fick en fråga i en intervju som löd "Vad önskar du att du visste när du var 18 år?" och jag svarade "Att hjärtan läker". Ett tag trodde jag verkligen inte att det gick. Egentligen till alldeles nyligen. Det tog mig 14 månader att komma över min kärlek en gång. Under dessa månader fanns det stunder då jag var övertygad om att det inte kommer gå. Det hade gått så lång tid tillslut att jag hade gett upp hoppet om att helt gå vidare. Även om jag stundtals var nära var jag aldrig riktigt helt där. Jag kunde stå vid mållinjen, men jag klev aldrig över den. Det hände alltid något som fick mig att backa tillbaka några steg. Ibland nästan vända och springa tillbaka mot start. Så många gånger som jag var tillbaka i ruta ett.

13 månader efter avslutet kunde jag fortfarande bryta ihop på kontoret. Han påverkade mig som ingen annan någonsin hade gjort. Det hela var fruktansvärt smärtsamt och destruktivt, allt var ohanterbart. Jag kunde inte styra över det hur mycket jag än försökte. De tårarna som kom, de var inga fylletårar efter en shot för mycket eller små snyftningar, de var bara äkta och smärtsamma som fan. Tänkte ett tag att det måste ju någon gång ta slut men det lagret fylldes på och tömdes om vartannat. En disktrasa som fylls med vatten och kramas ut.

Jag träffade någon under den här tiden. Det hela var inte så seriöst och mestadels stökigt, men jag gillade vad det gjorde med mig. Jag lärde mig att jag kunde träffa människor efter honom som fick mig att verkligen sprudla. Jag minns en middag jag var på där jag tänkte att nu, exakt nu, är jag mitt bästa jag. För att han gör mig glad och bubblig. Så mycket ångest försvann i samband med denna människa.

Och sen ännu längre efter, efter de här 14 månaderna och allting, så träffade jag en ny människa. Jag tyckte så mycket om den jag var med honom. Som verkligen och helt säkert fick mig att inse att hjärtan läker och man faktiskt kan träffa någon som man bara har det jävligt bra, fint och härligt med. Hångla så fort man fick chansen och snacka en massa skit med varandra. Jag är väldigt tacksam över det här.

Hjärtan läker men ibland tar det tid. Väldigt lång tid. Ibland tror man att det aldrig kommer gå, sen är det som att det bara släpper och allt går. Ungefär som att sitta med en lång ekvation i skolan och inte kunna lösa den, testa nya lösningar, sudda ut och göra om - så löser sig allt plötsligt när man lägger den sista siffran rätt. Den bästa känslan som finns. Hjärtesorg handlar om tålamod och styrka. Sen uppskattar man livet tusen gånger mer efter allt... när man gått och blivit lycklig igen. Och då är man tacksam när det kommer in folk i ens liv som får en att bli glad. Bara så, helt enkelt glad.

Och så är livet! Man träffar på underbara killar som man tror är hela sin värld, luften man andas och att ett liv utan dom inte är värt att leva. Och det tar tid, det kan ta flera år. Man kan som hon säger vara vid mållinjen så många gånger men aldrig riktigt passera för det händer något som får en att bli påmind om han igen. Ett sms, ett besök på en plats som var "eran" eller bara något annat som är så starkt sammankopplat med den personen du älskat så innerligt! Men en dag vaknar man upp och inser att det har försvunnit, man älskar inte den personen på samma sätt, man har kanske en ny hand att hålla, en ny person att sova bredvid eller bara inser att man inte behöver ha den personen i sitt liv längre. De platser som förr var "era" har sakta men säkert försvunnit och är fyllda med nya minnen tillsammans med andra personer.

Visst fick jag höra dom orden första gången min pojkvän och jag gjorde slut men att höra och att tro på dom är inte alls samma sak.
Idag säger jag dom inte bara till andra utan tror så starkt på dom själv: Det går över, du kommer skratta och vara lycklig igen, du kommer träffa någon ny som kommer älska dig lika mycket som du älskar han men det tar tid!

För över ett år sedan förolyckades två underbara tjejer. Två tjejer som hade så mycket kvar att ge och göra i livet!
Jag har få barndomsminnen där dom inte är med och trotts att vi inte spenderade så mycket tid tillsammans när vi blev äldre så var det lika kul att träffas på bussen och prata en stund innan dom gick av en hållplats före mig.

En gemensam vän till oss skrev på en av tjejernas facebook häromdagen: "Idag ligger gråten och skratten extra nära varandra, som alltid när jag tänker på dig". Och så är det. Varje gång jag tänker på dessa tjejer, eller någon annan av de i min närhet jag förlorat så ligger skratten och gråten extra nära varandra.
Man skrattar åt allt roligt vi gjort och sagt och gråter för att man inser att man aldrig kommer få stöta på dessa personer och skapa nya minnen.

Befinner mig på svensk mark sedan en vecka tillbaka! Skolan är igång, miniräknaren går varm och livet rullar på!

Vilket avslut på veckan! Vi har varit partysvenskar som aldrig förr!! Torsdagen innebar avslutningsmiddag med bästa Ullis nere vid bryggan för att sen möta upp resten av kollektivet för bowling och öl i mängder. När klockan ringde kvar över sex morgonen därpå trodde jag det var ett skämt men det var bara att ta sig i kragen och bege sig till jobbet. Vi avslutade sommaren med förfest hos oss och mys på våran "takterass" i fredags. Helt klart mysigaste stunden på hela sommaren vi spelade kort, tjatade och bara njöt!

Ni som känner mig eller har läst den här bloggen ett tag vet att jag lever efter regeln -det är dags att lämna när man är på topp!

“Let me tell you something you already know. The world ain’t all sunshine and rainbows. It is a very mean and nasty place and I don’t care how tough you are, it will beat you to your knees and keep you there permanently if you let it. You, me, or nobody is gonna hit as hard as life.

But it ain’t about how hard you hit; it’s about how hard you can get hit, and keep moving forward. . It’s How much you can take, and keep moving forward. That’s how winning is done.

Now, if you know what you’re worth, then go out and get what you’re worth. But you gotta be willing to take the hits, and not point fingers and blame other people. Cowards do that and that ain’t you. You’re better than that!”

Nuså, trotts att det var 6 veckor sedan jag kom hem så har det varit oerhört högt tempo. Roligt högt tempo, men idag slog det mig att det kanske var dags att packa upp lite mer saker från USA. Kläderna har varit upphängda i garderoberna sedan länge tillbaka, men alla små saker som man samlat på sig under året har legat i högar lite här och där. Jag tror jag har flyttat saker fram och tillbaka minst tio gånger men det blir ändå inte riktigt bra.

Tack vare en av världens finaste och bästa vänner ska jag idag få vara med om en sak många bara drömmer om! Jag hoppas det är ett steg i rätt riktning för min framtid och jag är så exalterad så jag kryper ur skinnet!

Det går segt med bloggandet just nu. Jag har fullt upp med högskoleprov fram tills lördag och de få stunder jag har över går till att njuta av underbart väder, underbara vänner och ett underbart liv! Men efter lördag blir det eventuellt fart på bloggen igen!

Nu var det nästan två veckor sedan jag skrev här inne. Jag har inte glömt er, men jag vet inte riktigt om jag ska fortsätta med bloggen eller inte. Denna blogg har varit en dagbok från ett av de största äventyr jag gjort i mitt liv. Ett äventyr som har varit kul att dela med er. Om jag bara har fått en enda av mina läsare intresserade av att åka som en aupair eller bara våga ta steget och göra något nytt så har jag med glädje delat denna resa med er. Men vill jag dela min vardag (med och motgångar) med folk som jag inte har en aning om vilka ni är?!

Som ni säkert vet så är det dags för mig att åka hem imorgon. Det känns helt overkligt att jag har varit här i ett år. Kan ni fatta E T T helt jäkla år. Jag kommer ihåg allt så väl som att det vore igår.

Jag då har jag som sagt börjat inleda operation "få ner mitt liv i två resväskor" igen. Tänka sig att det var för lite mer än ett år sedan som jag gjorde detsamma i Lund. Då lastade jag ju en hel bil full med mitt liv. Denna gången får jag som sagt nöja mig med två resväskor. Det känns lite konstigt att börja ta ner alla kort på väggar och i ramar m.m. Jag är inte redo ännu så även ifall jag har packat ner mkt av mina kläder så kan jag fortfarande inte ta ner korten. Mitt rum blir så opersonligt då och som sagt det är jag inte redo för ännu.

1. Uppfyllt sina drömmar, i stället för att lyssna på andra.

– Det här var det vanligaste av allt. Många hade inte ens uppfyllt hälften av sina drömmar, och tvingades dö med den vetskapen. De önskar att de levt sina liv som de själva velat, och inte det liv som andra förväntade sig att de skulle göra.

2. Inte jobbat så hårt.

– Varje man sa likadant. De missade sina barns uppväxt och hade velat spendera mer tid med sina fruar. Alla män jag pratade med ångrade djupt att de hade låtit jobbet ta så stor plats i sina liv.

3. Vågat säga ifrån.

– Många människor höll tyst för att inte riskera vänskapen med andra. Som ett resultat av det fick de alltid böja sig och fick ett mediokert liv, utan chans att bli den de verkligen hade kunnat bli. Många utvecklade en bitterhet över detta.

4. Haft bättre kontakt med vännerna.

– Det är först på dödsbädden som de flesta människor inser hur mycket de saknar sina vänner. Och under de sista veckorna av livet är det svårt att få kontakt med alla. Många av patienterna hade haft fullt upp med sina egna liv och tappat kontakten med sina vänner. Alla saknade dem när de dog.

5. Tillåtit sig själva att vara gladare.

– Många förstod inte förrän på slutet att känna glädje är ett val man kan göra. De hade stannat i gamla hjulspår och behållit den familjära säkerheten. Rädsla för förändringar hade gjort att de låtsades vara nöjda med tillvaron, fast de i själva verket längtade efter att få skratta på riktigt och ha riktigt kul igen.

För ett par år sedan tror jag att jag hade väldigt mkt problem med nummer ett på denna listan. Jag gjorde det alla förväntade sig att jag skulle göra istället gör att verkligen göra det jag ville. Idag tror jag kanske att jag gör lite för mycket av det jag vill, men samtidigt så kan jag inte vänja mig av vid känslan att varje morgon vakna upp och känna mig lycklig och fri. Fri till att göra precis vad jag vill!!

Att säga ifrån har alltid varit något jag kanske varit lite för bra på att göra i vissa situationer. Men att sitta och snacka bakom ryggen på folk har nog aldrig riktigt varit min melodi. Nej ingen kan läsa vad du tänker så vill du få en förändring i situationen så är det du själv som måste säga ifrån!

Jag har konstaterat en sak de senaste åren och det är att livet behandlar mig aldrig så bra som ibörjan på ett nytt år. En kompis sa till mig idag att jag verkade så glad och lycklig nu för tiden, tillfreds med livet så att säga. Och det är jag verkligen. Livet har aldrig behandlat mig så bra som det gör nu!

Det bästa på hela dagen är att natta barnen. Idag läst jag och Lauren karlsson på taket innan vi släckte lappen, vi lärde oss lite svenska och vi busade lite. När jag gick in till Malcolm myste vi lite, pratade en stund och bara va. Efter att ha släckt lampan på övervåningen gick jag ner till mitt rum, åt lite glass, kollade igenom alla bilder vi tagit under året som gått och sett till att hela mitt rum har svämmats över av tårar.