Jag antar att det inte finns något annat sätt att börja denna krönika än med januari för nästa ett år sedan.

Jag festade sönder totalt nere i Lund med min kära syster och vapendragare. Livet bara så jäkla bra och det fanns liksom inga hämningar. Det var hon och jag i hennes lilla skokartong till rum. Vi pluggade på dagarna och sena kvällarna och gick direkt från universitet för att ta en öl två/tre dagar i veckan. Efter att ha bott i Lund ett år kunde jag äntligen känna att detta var mitt hem. Det var här jag hörde hemma.

Verkligheten kom ikapp och det var bara att inse att jag snart skulle åka till USA. Då skrev jagjag vet inte om jag vill men jag vet att jag måste. För så var det, jag ville verkligen inte åka ifrån det som har blivit mitt hem, men för min personliga utvecklig och min självständighet och viljan att åka för att se världen gjorde att jag var "tvungen" att åka. På fredagen åkte jag hem från Lund på två dagar rensade jag mitt liv och tidigt på måndag morgon satt jag färdigpackad i en bil påväg till Arlanda.

En vecka på skolan och jag hade funnit mig en vän för livet. Diana Candelie. Vi satt bredvid varandra till New York och där någonstans mellan spyorna fann vi varandra. Jag såg New York för första gången i mitt liv och spenderade tiden med dessa tjejer:

Jag flög ensam mellan New York och Sacramento och det enda dom pratat med oss om på skolan är att vi inte ska vara nervös för första mötet. När jag satt där på planet var mina tankar på helt annat håll. Två bekanta hade precis gått bort i en båtolycka och jag var helt säker på att detta "första" möte med min familj spelade minsann ingen roll för jag skulle vara hemma igen om två månader om jag bara då visste hur mycket jag skulle älska dom!

Mars var på många sätt en jobbig månad, barnen hade haft en ganska orättvis aupair och jag och Malcolm kom inte alls överrens. Hade dom inte haft så underbara föräldrar finns risken nog att jag skulle åkt hem. Jag följde med Karen och Maigrie till Santa Cruz över en weekend och provade på detta med couchsurfing för första gången. Jag mötte upp en kille på stan och han visade mig runt i Santa Cruz. Någonting jag aldrig skulle ha gjort annars, men det var väl det jag kom hit för att göra. Saker som jag aldrig har gjort för alltså..

Aprilmånad bjöd på många tripper. Jag åkte in till Diana och San Francisco där vi skydivade, en helt sjukt otrolig upplevelse!!

Jag och Keisi åkte även till Lake Tahoe med hennes värdpappa för att åka skidor. På torsdagen låg vi ute i bikkinin och lapade sol på fredagen stod vi med skidkläderna redo för backarna (en av många anledningar till att jag älskar Kalifornien).

Vi firade påsk och jag tror jag äntligen var påväg att hitta nyckeln in till barnens hjärtan (då var det nämligen yogurt mokey som gällde). Pappan och Maigrie var även i Asien hela denna månaden så jag jobbade en hel del extra timmar.

I Maj sa jag hejdå till Johanna (den enda svenska vännen som jag hade i Sacramento under den tiden), vi var på radiokonsert och spenderade timmar med att ligga vid poolen.

Vi var i Tahoe med ett gäng vänner för att fira en tjejs födelsedag och det blev fest in på småtimmarna.

Midsommar firade jag med Diana i San Francisco och det var klart en av mina bästa midsommrar och ett av de bästa minnena jag tar med mig från detta året.

Jag skrattade konstant hela kvällen och dagen efter bjöds det på San Francisco Pridefestival samt One republic konsert!

Jag firade min förrsta 4th of July i staterna tillsammans med min värdfamilj samt familjens gamla aupair Amanda som var på besök från Sverige.

Den 5 juli åkte jag för att möta upp min fina familj I New York. Tio timmar efter utsatt tid med försenade fly etc så var jag så glad när jag såg dom. Min fina fina familj såg jag för första gången på fem månader.

Vi hyrde en bil och begav oss till Niagarafallen med en gång, efter det åkte vi till Washington D.C. för att sluta med 5 dagar i New York. Efter det överraskade pappa och mamma oss med en tripp till Hawaii och tillbaka till San francisco. Hyrde en bil för att åka Highway1 till Los Angeles och vidare  till Las Vegas. Från Vegas flög jag tillbaka till Sacramento och dom körde vidare till Gran Canyon. Två dagar senare kom dom till Sacramento och efter det åkte vi vidare till San francisco. Det var jobbigt att säga hejdå i san francisco med tanke på alla minnen och allt roligt vi gjort.

Diana kom till Sacramento och hälsade på och vi turistade lite.

Jag begav mig också på poolparty med några vänner.

Augustivar också månaden jag började skolan. Skolan tillsammans med resan till Las Vegas är det som jag är mest nöjd över att jag spenderat mina pengar på. I skolan träffade jag underbara Johanna som skulle komma att bli en otroligt viktigt och rolig del av mitt liv under hösten.

September var en intensiv månad. Jag var i San francisco med Johanna och hennes syster Alexandra.

Alexandra hade sin wedding shower

Jag följde med familjen och campa

Maigrie och jag avslutade september månad med att gå på basball

Oktober innledes med min födelsedag, jag kunde äntligen lagligtgå ut på krogen i staterna också! På födelsedagen väcktes jag med sång och tårta i San francisco av underbara Diana och sen åkte vi på en cykel tur runt om i San francisco och Sausalito.

Vi hade bachelorette party för Alexandra:

Alexandra gifte sig

Jag firade Haloween

Vi drog till Yosemite

Erik och Erik kom och hälsade på så vi möttes upp i San Francisco och kollade in Goldengate bron, Alcatraz m.m.:

Firade Thanksgiving med familjen:

Fick ett ny inneboende som inte har lämnat min sida sedan dess:

Månaden började med att jag tillsammans med Alise och hennes vänner åkte till Six flags, skönt att ännu kunna bocka av en av sakerna på att göra listan!:)

Jag sa hejdå till Johanna som skulle flytta tillbaka till Sverige:

Vi hade julmys hos Alexandra:

Vi firade jul i 3 dagar!

Året avslutades med en helt perfekt resa till Vegas för att fira in det nya året!

När jag tittar tillbaka på mitt år så inser jag att detta kanske är det mest händelserika i mitt liv. Mitt underbara år här har varit fullt med massor av glädje och skoj, men det har också varit ett år som drabbat många av mina nära hårt. Jag har fått uppleva hur jobbigt det är att sitta på andra sidan Atlanten när allt man vill göra är att finnas hemma och kunna ge personen som behöver det en stor kram.

Detta året var året jag "växte upp". Jag insåg att det finns så mkt annat att göra än att gå runt och irritera sig på saker hos folk. Jag lärde mig att ta ansvar över andra än mig själv och jag lärde mig att sluta bry mig så mkt om vad andra tycker om vad jag gör. Jag har funnit vänner för livet och jag har fått en helt ny familj. Jag har fått perspektiv på saker och ting. Jag har mött många människor detta året som har gjort avtryck i mitt hjärta som kommer följa mig livet ut. Dom har inspirerat mig och insett att det går, en av dessa är Diana. Hon har varit en stor stöttepelare under denna resa, men hon har också fått mig så inspirerad till livet.

Jag har nog med handen på hjärtat aldrig varit så exalterad över ett nytt år. 2012 har börjat och jag har aldrig varit så full av äventyr som jag är nu! A L L T är möjligt!

Inga nyårslöften är satta för i år då jag aldrig kommer att komma ihåg dom mer än en månad eller två. Dock har jag satt upp små delmål under året som jag vill göra och måste göra. 2012 ligger framför mig och det är ett helt oskrivet kapitel av mitt liv inga planer är satta. Vem vet, jag kanske börjar skolan till hösten, flyttar till Norge eller London, bor i Karlstad eller gör något annat. Jag vet dock att jag inte kunde fira in det nya året på ett bättre sätt än Las Vegas städernas stad och att fira in året med ett äventyr måste ju innebära att hela detta år kommer bli ett stort äventyr. Nu är det dags för mig den 3 Januari 2012 och säga hejdå till 2011, jag önskar mig lika mkt glädje som jag fick det året, men jag önskar mig också otroligt mkt mindre sorg som detta året också inneburit.

Jag tackar alla som ställt upp för mig detta året och har funnits ett telefonsamtal bort: mamma, pappa, ullis, madde, berglund, anna, maria, malinx2, pontus, andreas, diana, emil, fredrik, hogan, linnea m.m.

Imorse kom jag på mig själv att tänka att det kanske bara vore lättare om jag sov mig igenom hela julen. Jag kom fram till att det vore perfekt att vakna upp den 27 december och inse att detta var över.

Senast jag grät av hemlängtan var i påskas och igår rullade tårarna igen och har gjort till och från sedan dess. Detta året har jag varit tvungen att växa enormt som människa, förebild och person. Även ifall jag har bott hemifrån förut så har mamma och pappa varit min punkt, dit jag kommer när jag vill vara ett barn. Jag vill leta påskägg i skogen bakom huset, jag vill vara med och hugga julgranen i Högberg, jag vill vara med och baka och planera alla inköp för julbordet, jag vill vara med när pappa halvt hysteriskt morgonen den 24 inser att han haar ansvar för maten plus att han knappt köpt en julklapp ännu, jag vill höra Madde 18 år gammal säga att hon än en gång fått flest julklappar och ha min "soffa" att lägga paketen på ytterligare ett år. Men som jag konstaterade tidigare så kan man tyvärr inte trycka på play eller pausa livet i Sverige bara för att jag är här.

Detta året står jag med en fot i vuxenlivet och en fot där jag fortfarande ska vara ett barn. Jag blir så besviken på mig själv när jag tycker så synd om mig själv, för det är inte synd om mig någonstans! Jag har en frisk familj hemma, jag har en underbar "ny" familj, jag har mat på bordet, tak över huvudet och har sett många platser som folk bara kan drömma om. Men så kollar jag på paketet som mamma har skickat och inser att det ligger inte dom där produkterna jag önskade mig eller dom där kläderna jag hade skickat till Madde att jag ville ha och känner att "barnet" i mig blir så besviket. Samtidigt som den "vuxna" Jessica är glad över att överhuvudtaget få ett paket skickat ända från Sverige.

Men julen kommer till Sverige även ifall jag inte är där och likadant kommer den till Sacramento även ifall vi firar den en dag senare. Så jag försöker göra det bästa möjliga, försöker undervika att prata med folk hemma och koncentrera mig på barnen här. Om det är ett vinnande koncept eller inte det vet jag ännu inte, men jag antar att det är det som gör att jag fortfarande står med en fot i vuxenlivet och en fot där jag bara vill vara ett barn.

Nu ska den underbara tjejen och den underbara mannen åka hem, men vet ni vad det bästa är?!! Hem är SVERIGE!!! När jag kommer hem till Sverige om två månader så har jag paxat platsen på deras soffa, jag ska ta anställning som deras lilla asisstent så jag kan följa med dom överallt. Då kan jag smitas av all den energi som min blonda virvelvind avger.

Tack fina, snälla, underbara, bästa Johanna för att du har gjort mig så stark och framförallt tack för att du har gjort den här hösten så minnesvärd och otroligt roligt. När jag i framtiden kommer blicka tillbaka från mitt år i USA så kommer jag minnas dig och allt vi gjort!

Ikväll skickar jag inte papprena till Cultural Care om flygbiljetter hem och hoppas att jag kan få en biljett hem i början på mars. Innan dess fortsätter jag att leva mitt underbara liv här!

"Farbror" Malcolm han hade till dagen klätt sig helt själv och jag var så söt så jag höll på att tuppa av.

Karen och Lauren

Barnen tog en paus i allt ätande och spelade dataspel.

Jag och Malcolm vilar efter alldeles för mycket mat

Vi hann med ett x-antal kortspel.

Maigrie

På alla mina resor jag kommer göra i framtiden kommer jag alltid bära med mig detta kortet. Dessa barn och denna familj har visat mig en så otroligt stor kärlek i allt dom gjort och min kärlek till dom kan inte beskrivas i ord! Alla dessa barn är sådana unika personer och så otroligt högt älskade av mig och deras föräldrar.

Jag brukar försöka att inte vara allt för personlig här på bloggen, eftersom att jag har egentligen ingen aning om vem som läser det här. Dock fattade jag ett beslut om att berätta detta för er. Kanske kan det hjälpa någon som har varit med i samma situation, men det är framförallt för min egenskull jag skriver detta. Den här bloggen ska detta året vara min dagbok som aupair och som aupair händer det saker som man kanske inte tänkt sig. Min bilolycka i fredags var en sådan sak.

För att ta allt från början så var Lauren hemma tidigt från skolan eftersom att hon hade "halvdagar" hela veckan. Jag hade under veckans gång lovat henne att hon skulle få följa med till gallerian och på fredagen var det äntligen dags. Vi begav oss av mitt i rusningstrafiken och stannade till vid varenda rödljus i hela stan kändes det som. När vi skulle svänga av den stora vägen så stannade vi vid ytterligare ett rödljus och jag och Lauren började prata om musiken som var på radion (vilken radiokanal skulle vi välja?!!). Hur som helst såg jag att trafiken började rulla igen och jag släppte sakta på bromsen samtidigt som jag fortsatte prata och kolla då och då på Lauren. Det jag missade under en av dessa gånger jag kollade på henne var att en bil två bilar framför mig tvärbromsade. Jag som för en miljondelssekund inte kollade rakt fram på vägen åkte då in i bilen framför mig och denna bil i sin tur åkte in i den framför honom. Trotts den låga hastigheten var jag otroligt chockad över vilken "krasch" det ändå blev.

Lauren tittade på mig och var otroligt chockad samt lite rädd tror jag, men efter att jag intagit ett lugn jag aldrig trodde jag hade så var hon nöjd och satt och skämtade om att detta var hennes fjärde bilolycka som hon var med i (att tilläggas i detta ska att varje aupair dom har haft, vilket är 6 stycken har alla kraschat en bil). Jag gick ur bilen och kollade så att alla var okej och sen bestämmde vi oss för att köra åt sidan för att ta alla försäkringsuppgifter. Det låter som att jag var lugnare än vad jag var, för när jag hade kollat så att Lauren var okej så bara vällde tårarna över av chock och rädsla. I denna stunden var jag dock så tacksam för att jag, Karen och Graham har sådan god kontakt och har pratat mycket om detta med bilolyckor för det var så självklart för mig att ringa Karen med en gång.

Karen i sin tur var lugnet själv och frågade om allt var bra med mig och Lauren, sen bad hon mig att ta alla uppgifter från de andra bilägarna. Men det som gjorde mig så vansinnigt glad var att hon frågade om jag ville att hon skulle komma dit. Jag svarade ja med en gång och jag har nog aldrig sett henne vara på ett ställe så snabbt. Det brukar vanligtvis ta 30 min med trafiken att köra från hennes jobb hem och nu när hon inte var beredd att lämna jobbet så trodde jag att det skulle ta ännu längre tid för henne att stänga ner allt, men hon var där på 20 min. Om jag älskar min värdmamma?JA!!!

Jag försökte så gott det gick att ta alla uppgifter Karen behövde. Det var en sak dock som chockerade mig något enormt. En av kvinnorna gav mig ett A4-paper fullt med små visitkort med deras försäkringsbolag och alla saker jag behövde och bad mig slita av en. Till detta ska tilläggas att 7 stycken var redan avrivna. Snacka om att hon varit med om en bilolycka förut och var rutinerad. När alla hade åkt från platsen och det bara var jag, Lauren och Karen kvar så kramade Karen om mig. Hon sa att det var bra att jag brydde mig, men att det är för detta som försäkringar finns till. Och det var en tröst där jag stod på parkeringen och grinade i hennes famn. Hur som helst gav hon oss pengar till yoghurt monkey och sa till Lauren och mig att stanna där på vägen hem.

Efter att ha kommit hem lugnt och säkert kom Graham in i huset ett par timmar senare. Karen hade ringt och sagt till mig att jag skulle berätta för honom om vad som hänt och det var länge sedan jag var så nervös. Hur som helst kom Graham ner efter att han bytt kläder och sa med allvarlig röst att Karen hade sagt att jag ville prata med honom om en sak. Hade vi haft på ljuset i köket så hade nog svetten i min panna synts mer än väll. Jag berättade vad som hänt och det enda han säger är att han är fruktansvärt glad att jag och Lauren mår bra, sen ger han mig en kram och säger till barnen att det är dags att fira min första bilolycka med McDonalds. Jag var helt chockad, hur bra kan dom vara på en skala, hur lugna som helst trotts att jag hade haft deras barn i bilen så var dom lugna som filbunkar. Jag bara älskar dom!!!

Som ni vet skulle jag bege mig in mot San francisco på fredagen efter jobbet för att möta upp Erik och Erik som var på genomresa. Men eftersom att jag kraschat deras bil så vågade jag inte fråga om jag fick ta bilen till San francisco. Det är då min värdpappa som vet vad mina planer för helgen var bara säger "jaha, hur blir det med resan till san francisco". Jag som inte vågar säga att jag hoppas få åka i vilket fall säger "jag vet inte, jag känner mig lite orolig för att köra, men det är två vänner från sverige som är här bara under helgen och vi har redan bokat biljetter till aclatraz". Det är nu min värdpappa avbryter mig och säger "du vet att Karen brukar säga att om man ramlar av hästen så ska man sitta upp igen. Det är precis samma sak du ska göra med körningen, är du med i en bilolycka måste du börja köra med en gång, annars blir du rädd för det" och med dom orden la han bilnycklarna i min hand och sa att jag skulle åka. Det var en order från honom.

Jag gör dock det enda rätt för att fatta ett sådant här beslut. Jag åker till San Francisco och njuter av Diana samt träffar Erik och Erik. Telefonen är avstängd och vi hörs på måndag när jag antagligen har fattat ett beslut och är hemma från den underbara staden!

Det fina med att vara borta under en längre tid är att man får perspektiv på saker. Vad som är viktigt och vad som är mindre viktigt vet jag nu mer än någonsin. Idag pratade jag med en "gammal" vän från förr. Efter att vi la på efter samtalet så funderar jag på varför jag har kallat henne en "gammal" vän. Hon kan vara en av dom jag har känt längst, men hon slutade aldrig vara en vän. Att prata med henne idag fick mig att sakna alla lördag vi tillbringade i stallet, (hon skötte William, jag skötte Matilda) sommaren vi spenderade på Smögen, alla frukostar+middagar och allt annat som detta gänget har gjort. Tillsammans var det vi sex som alla hade ett gemensamt intresse för hästar. Men vi hade också ett intresse i att umgås med varandra. Vi kanske har växt åt lite olika håll. Men jag vet att bland det första jag ska göra när jag kommer hem är att samla alla för en middag eller frukost eller något annat. Där jag får tänka tillbaka på alla minnen jag har tillsammans med er. Men jag hoppas också innerligt på att skapa nya minnen tillsammans med detta underbara gäng!

För mig har detta beslut inte varit lätt att fatta då min värdfamilj är helt underbara. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag kunde inte hittat en bättre familj. Idag när jag var i parken och lekte med Lauren så insåg jag att snart är detta året slut, då har dom en ny aupair som leker med dom. Kommer mina underbara trollungar komma ihåg mig om några år? Det är saker som jag ständigt går runt och tänker på. Jag vill så gärna vara med dom ytterligare ett år, men ändå så vill jag åka hem.

Ibörjan av mitt år här var livet riktigt tufft, jag drabbades av bakslag efter bakslag och trotts alla underbara människor hemma så är det en person som verkligen fick mig att stanna. Det är underbara Diana. Utan henne på kvällarna när ingen annan hemma i Sverige var vaken hade jag nog satt mig på första bästa plan hem. Eller den gången jag mådde som värst, så bjöd hon in mig till henne i San francisco och fick mig genast på bättre humör. Tack vare den tjejen har jag fått en av de bästa resorna i mitt liv. Att ha en underbar vän samt en aupair som hon också är har varit så viktigt. Som aupair förstår du hur jobbigt det stundtals kan vara att bo med sin chef. Eller hur mycket man kan älska sina ungar ena dagen och vara så fruktansvärt stolta över dom när dom har presterat bra och sen fullständigt bli vansinnig på dom andra dagen. Sådant förstår hon.

Men åter tillbaka till hur mina tankar går om att förlänga mitt år. Efter många om och med så har jag kommit fram till att det är dags för mig att åka hem i februari. Jag har gjort mitt år här och jag vill sluta när jag är på topp. Jag trivs vansinnigt bra här för tillfället och jag har många underbara vänner och det är så jag vill komma ihåg det. Jag vill inte "sitta" ut ytterligare ett halvår bara för att jag har ett jobb här och kan börja skolan till hösten. Jag vet hur gärna min värdmamma vill att jag förlänger så att prata med henne om mitt beslut kommer bli svårt.

Nu kan jag inte sluta tänka på hur rätt det var att sätta mig på planet till Usa för nio månader sedan. Det har varit en upplevelse för livet och jag har aldrig under så kort tid lärt mig så mycket om mig själv och insett hur mycket jag klara av.

Anledningarna till att jag vill åka hem är många, mina fina underbara familj som jag saknar mer än allt annat, mina fina underbara vänner men en av de största anledningar till att jag vill åka hem är min underbara mormor. Jag ser så mycket fram emot att träffa henne igen. Att gå ut och gå eller bara sitta och prata med henne. Den andra största anledningen till att jag vill åka hem är att Madde tar studenten, kan ni fatta det?!! Lilla Madde som nyss gick på Illandaskolan. Jag missade hennes 18 årsdag, men hennes student skulle jag inte för allt i hela världen kunna missa. Det är en sådan stor dag och jag vill så gärna vara en del av den för jag vet hur mycket hon kämpat.

Det finns nog inget värre än att känna att man presterar på topp och sen bara få det svart på vitt att så inte var fallet. Nu hoppas jag bara att dom andra i klassen också fick dåliga resultat så att mitt resultat höjs betygsmässigt,men den turen ligger väll jag knappast inne med.

Nej den här dagen har jag nog glömt bort imorgon, dock gjorde Malcolm sin första HELA fotbollsträning utan att avbryta en enda gång. Det gäller att komma ihåg guldkornen för dagen!