I perioder kan jag vara ett stort fan av att läsa bloggar om jag har mycket tid över. En blogg som jag dock alltid kollar varje dag är Michaela Fornis blogg.

Det spöregnar och är tok mysigt, jag har bara Malcolm hemma och Melissa Horn spelas i bakgrunden samtidigt som jag bakar frallor.. Mysigt är bara förnamnet. Life is good dock saknar jag min fina familj hemma i Sverige lite extra mycket idag!!

Nu har jag firat min födelsedag i tre dagar, jag tror inte ens att min 18 årsdag i Sverige blev så här stort firad (men inte mig emot!!!!).. Jag känner mig minst tio år äldre dock efter detta firande.. Dagen idag avslutades med en helt undebar middag tillsammans med mina värdföräldrar och barnen. Dom hade köpt jätte gott kött som vi åt, sen sjöng dom för mig och gav mig en tårta (samma tårta som alla i denna familjen får när dom fyller år) Vi överkonsumerade vin och vi fick en helt perfekt måndag kväll, dock kommer jag antagligen få sota för detta imorgon, men vad gör det när man har världens underbaraste värdfamilj som gör sådana här saker för mig?!!

Jaha då är det tydligen ingen hemlighet längre, när jag skypde med Diana för en liten stund sedan så konstaterade hon bara: Jessica på lördag blir ju du gammal!

Jag har inte ens avslutat min första stora resa och jag är redan igång och planerar nästa. Jag har aldrig varit så hungrig på livet som jag är nu. Jag vill bara leva och se hela världen för resten av mitt liv. Den här resan har gett mig så mycket, jag har aldrig kännt mig så säker på mig själv och på vad jag klarar av.

Shit jag tyckte nyss det var sex månader jag varit här, men nu är det visst sju månader. Fem månader kvar och jag har massa kul att göra. Tiden bara flyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyger iväg!

Åhhh, jag är bara så himla glad just nu! Jag sitter och tänker på allt jag gjort under mitt liv, på alla människor jag träffat genom alla saker jag gjort. Energin bara punpar och jag har ingen aning om hur jag ska kunna somna ikväll. Ikväll var jag ute med Johanna en svensk tjej som går i min visual merchandising kurs (hur häftigt är inte det att vi är 25 personer varav två person är svenskar) hon har bott i USA i sju år eftersom att hennes mamma flyttade hit. Hur som är hon världens gulligaste och helt annorlunda mot mig på ett bra sätt. Jag har inte gjort annat än att möta så otroligt fasinerade och intressanta människor det senaste året så nu när jag tänker på dom blir jag helt varm. Jag är så glad att jag lämnade Karlstad och fick se något annat. Träffa andra människor och möta nya kulturer ger mig sådan energi så jag skulle kunna springa 10mil just nu, synd bara att Sacramento ligger inne med USAs värsta gatubelysning.

Jag har under ca två års tid befunnit mig i någon undermedveten ålderskris tror jag. För två år sedan hade jag en pojkvän som hade bil och körkort det kändes gammalt för mig. Jag har insett att eftersom att jag nu även har körkort så kan jag ju inte riktigt tycka det är gammalt längre eftersom att jag själv inte anser mig gammal. Nu går min gräns vid att träffa en kille som har skägg, det går helt bort. Att ha skägg betyder att man är gammal och jag vill inte beblanda mig med gamla människor (eller ja, ni fattar vad jag menar). För två år sedan trodde jag att jag skulle ha barn när jag var 21! BARN NÄR JAG ÄR 21, HUR FASEN TÄNKTE JAG?!!!! Om tre veckor är jag 21 och så länge inte storken knackar på dörren blir det då inte barn än på 10 000 år.

Igår var det för mig en stor dag för somliga var det kanske bara en vanlig söndag, men igår var dagen då jag hade varit i USA i sex månader. Halva tiden är alltså avklarad på denna resa. En resa som jag för alltid kommer se tillbaka på med blandade känslor. Jag har förändrats otroligt mycket som person. Jag uppskattar dom jag har hemma otroligt mycket mer, jag har gjort saker som jag aldrig trodde jag skulle göra.Men jag har också sett baksidan av att sitta på andra sidan jordklotet när något drabbar ens nära hemma i Sverige och allt man vill göra bara är att ge någon en kram.

Jag har pbulicerat den förut, men jag publicerar den igen och ber att få återkomma imorgon!

Tomhet

VAD SKA JAG SÄGA TILL ALLA som inte förstår? Alla som säger att jag är stark. Stark? Jag överlever. Men att överleva är inte detsamma som att klara av att leva. Det finns två alternativ. Att leva eller att dö. Det handlar inte om styrka. Och lever jag så gör jag det som livet kräver. Går upp, äter frukost och så vidare. Men jag klarar mig inte.

Vad ska jag säga till alla som inte förstår? Glöm inte bort mig. Hör av er. Kom på besök. Ge inte upp även om jag är avvisande. Det är nog det svåraste. Att vilja gemenskap och inte klara av den. Att vilja närhet när allt är avstånd.

DET FINNS DE SOM SÄGER att sorgen går över. De vet inte vad de talar om. Sorgen omvandlas, men den går aldrig över. Det är något annat som går över. Men aldrig sorgen. Smärtan klingar av men sorgen, tomheten och saknaden finns alltid kvar.

Ingenting går över. Det blir någonting annat. Det är vad sorgen handlar om. Att bli någon annan. Att röra sig mot en ny verklighet där sorgen är en del av villkoren. Så formas mitt liv hela tiden. Jag växer ur det som händer mig. Mitt jag formas av den verklighet som blir min. Det finns alltid två rörelser. Livet som möter mig med allt det som är utanför min kontroll. Och så mitt eget val. I det mötet föds framtiden. Också ur det mest fruktansvärda mörker föds en framtid.

PLÖTSLIGT SER JAG ALLA ANDRA. Och alla saknar någon. Inte bara jag. Det finns i varje människas liv en sorg. Det finns olika sorg. Det finns sorg utan smärta och tomhet men aldrig utan saknad. Min sorg kanske inte är den största, men den är min. Jag får aldrig förringa min sorg och inte heller se ner på andras sorg. Livet är en sorgevandring kantad av rastplatser med lycka.

VILL JAG EGENTLIGEN att någon ska förstå? Det jag har varit med om är mer än jag själv kan förstå. Om någon förstår förminskas min sorg. Jag vill inte att någon ska förstå hur jag har det, men jag vill att någon ska våga vara i mitt mörker och stanna hos mig en stund. Utan beskäftiga ord om förståelse, framtid, himmel och Gud. Det ordlösa lever av sin ordlöshet. Talar vi om det ordlösa finns det inte mer. Sorgens djupaste innehåll är bortom orden. Det bor en tröst i det att ingen tröst finns. Min sorg är bara min.

Jag hade ett oerhört stort problem igår innan jag skulle sova. Eller nu när jag tänker tillbaka på det så var det väll inget stort problem om man jämför med svältkatastrofen i Afrika, eller hur USA ska få sin ekonomi att gå ihop. Eller någon av de andra stora världsproblemen. Men igår kändes det som att det var största problemet i världen...

Okej gott folk. Imorgon återkommer den här bloggen, men idag rullar tårarna och verkligheten kommer ikapp. Jag gråter för att min kompis syster är allvarligt sjuk, jag gråter för att bekanta har misst sin pappa, jag gråter för att världen är orättvis och att allt i Norge aldrig borde ha hänt, jag gråter för att jag saknar alla mina vänner så vansinnigt, tokigt, mycket och jag gråter för att världens finaste familj har lämnta staterna för att bege sig hem mot Sverige efter en underbar semester tillsammans.

Bloggen har tillfälligt och oplanerat tagit lite semester, jag är upptagen med det underbaraste som finns: Att leva livet och njuta av varenda sekund