Tiden bara rusar iväg..
2011-06-10 Jag hade tänkt att gå mot strömmen och inte blogga om minnen av min student, men jag kan inte sova och behöver en paus av mitt nördande av 90210. Sen skriv mamma ett mail idag och frågade hur det kändes. Kanske var det då eller när jag såg alla glada studenter som sprang runt på skolan där Lauren har sin vattenpoloträning som jag insåg att det verkligen var två år sedan jag avverkade en av de bästa dagarna i mitt liv. Jag kommer ihåg att dagen bara rusade iväg och jag ångrar att jag inte stannade upp och andades eller är det så studenten ska vara alla springer runt och är helt överexaltherade?!
I vilket fall som helst var dagen en av de bästa i mitt liv! Det var bara sådan glädje och jag kan än idag tycka det är kul att titta på alla bilder på nya studenter och se den glädje som finns där. Jag kan sakna gymnasietiden ibland för skolan har alltid varit en trygghet för mig. Man har sina vänner och sin lektioner. Man gör något värdefullt (kunskap är makt!) och framförallt har man ett otroligt gäng vänner runt om sig varje dag.
När jag tog studenten för två år sedan trodde jag väll inte att jag skulle sitta på andra sidan jordklotet. Min plan då var att läsa till naturämnena och söka in på läkarlinjen. Min plan idag vet jag inte. Om jag övergett min plan? Inte alls, den finns i bakhuvudet hela tiden. Men under dessa två år så har jag gått från att vara osäker på mig själv, till att vara säker på mig själv, till att vara osäker på mig själv och slutliggen där jag är idag. Säker på mig själv med ett liv fullt av drömmar och en rak blick frammåt. Tiden efter studenten har kanske inte alltid varit en spikrak väg frammåt, men även när jag har varit på dom krokigaste vägarna och kört har jag aldrig ramlat av banan.
När jag tog studenten hade jag ett helt annat tänkesätt än jag har idag, jag har varit med om saker och träffat människor som jag aldrig hade träffat om jag inte hade vågat att ta chansen. Jag vågade ta chansen att flytta till Lund, jag vågade ta chansen att flytta till USA. Så till er studenter idag, våga ta chansen. Det värsta som kan hända är att du får flytta hem igen men då har du iaf vågat. För inte vill du titta tillbaka på ditt liv och tänka vad hade hänt om jag hade tagit chansen, hur hade mitt liv sett ut då?!
Om ett år tar min fina lillasyster studenten och jag kan inte riktigt förstå att hon har blivit så stor. Jag kommer alltid tänka mig att hon går på högstadiet för där slutade hon växa i mina ögon (inte för att hon har blivit omogen eller så utan just för att hon är min lilla lillasyster).
Självklart "levde" jag innan jag tog studenten också, men efter studenten så har jag helt plötsligt nya möjligheter. Jag kan resa och bo vart jag vill, jag kan ta ett jobb för en dag. Jag kan vakna upp och fråga mig själv vad vill du göra nu, vad är nästa steg?! Jag har framtiden i mina händer och det är bara jag själv som bestämmer vart och hur långt jag vill gå!
Dagdrömmar..
När jag är på gymmet så har jag väldigt svårt att stå en längre tid på crosstrainern. Jag står och kollar på tidtagaren varannan sekund och det känns som att klockan i princip har stannat. Nu har jag dock börjat med två nya saker. Dels delar jag upp träningen i 5 minuters pass. Jag kör 5 minuter på normal nivå, nästkommande 5 minuter delar jag in i en minuter. Jag jobbar intensivt en minut sen går jag tillbaka till "normal" nivå en minut för att sedan trampa på ordentligt igen.
Den andra saken jag gör är att jag drömmer. Jag har blivit en hejjare på att dagdrömma! Jag vet egentligen inte varför, kanske för att det är så lätt att besöka drömmarnas värld, det är ju liksom ingen som märker när man går därifrån. I drömmarnas värld är allt precis som jag vill ha det. Där finns inga måsten, eller något annat.
Den senaste tiden har jag drömt mycket om den resan jag gjorde till London för ganska exakt ett år sedan för att hälsa på min syster. Det var en intensiv weekend som var den roligaste weekenden i hela mitt liv, kanske var den rolig just för att gjorde massa spontan saker som jag vanligtvis inte skulle göra. Där var det bara att släppa alla måste och leva.
En av de utekvällarna kommer jag alltid komma ihåg. Ulrika hade gått hem innan mig och jag mitt pucko hade inte med telefonen. Vi befann oss på ena sidan av London och vi bodde på den andra. Meningen var att jag skulle gå hem med några av Ulrikas kompisar, men eftersom att jag inte hittade dom så tog jag saken i egna händer och begav mig via bussar hemåt. Hade det varit vanliga Jessica hade hon tagit en taxi hem och enda anledningen till att jag inte gjorde detta var för att jag inte hittade något annat än svart taxisar. Dom som har åkt med buss i London vet vilket helvette det är. Du byter bussar ca 365 miljoner gånger innan du kommer hem, men vilken resa det var. Två timmar tog det mig och de var två intressanta timmar eftersom att alla nattklubbar stängde samtidigt och det var massa roligt folk ute, men hem kom jag! Dagen efter var Ulrika inte på topp och inte jag heller, men jag begav mig ut för att gå på museum i min ensamhet för att sedan avsluta med att fika helt ensam på ett cafe!
Det är konstigt det där med att sitta ensam på ett café, jag har sett folk som dagligen sitter ensamma och fikar eller jobbar och tycker inte det är konstig alls men det har alltid gått emot mig att sitta ensam på ett fik. Idag sitter jag ensam på fik och har hittat charmen med det. Jag älskar att sitta och njuta av en varm kaffe. Knappa lite på datorn, njuta av lugnet, tjuvlyssna på vad grannarna brevid pratar om samt se alla människor som kommer och går.
Jag antar att det är det som är ett steg i att bli vuxen. Man bryr sig inte så mycket om vad andra tänker om en själv, man lägger inte ner energi på saker som inte betyder något och framför allt så njuter man av sitt eget sällskap.
Födelsedagarnas helg
Denna helgen är en speciell helg. Kanske inte för dig som läser detta, då kanske det är en helg i mängden, men för mig är det en speciell helg.
Igår fyllde min otroligt fina mamma år. Ett år äldre, men i hennes fall kanske man inte kan säga att hon blev klokare för hon är redan den klokaste mamman som finns. Vi har kanske inte alltid dragit jämnt men hon har alltid funnits där, bakom och stöttat men framförallt har hon alltid trott på oss barn! Jag kan inte minnas en enda gång som hon har ifrågasatt våra drömmar och mål. Hon har försökt visa oss vägen, men hon har aldrig visat att hon har tvivlat på oss och det är en av de två egenskaperna jag beundrar mest hos henne. Den andra egenskapen?
Att hon alltid får alla att känna sig välkommen. Jag kommer ihåg hur mycket jag skämdes för mamma när jag var mindre då hon skulle prata med alla våra kompisar så fort dom kom hem till oss. När man var liten ville man bara stänga dörren på sitt rum när man hade kompisar hemma och vara ifred från allt vad föräldrar till syskon hette (Någon som känner igen sig?)
Men idag, några år senare så tycker jag det är oerhört fint av henne att alltid vara så vänlig och intresserad av mina vänner för det är vad hon är, hon bryr sig om andra medmänniskor. Jag vet hur jag brukar känna om jag kommer hem till någon där deras föräldrar inte pratar med en så mycket, då brukar jag alltid tänka på min egen mamma och önskar att dom var lite mer som henne.
Den andra speciella händelsen denna helgen är att min fina vän Malin Myrén fyller år. Det finns vänner och sen finns det vänner och Malin tillhör garanterat den senare kategorien av en vän. Hon finns alltid där och ställer upp när man behöver henne som mest. Jag kommer aldrig glömma en helg under gymnasietiden då det hände alldeles för mycket för att jag skulle tänka klart! Vem som fanns där och tog mitt telefonsamtal? HON! Vem som ställde in sina långt planerade planer för att trösta mig? HON! Vem som fanns där med en film, soffa och sällskap?HON! Hon förtjänar all lycka man kan få, jag är så stolt för att jag får vara hennes vän och jag unnar henne allt hon får. Hennes skratt smittar av sig till andra sidan jordklotet varje gång man skypar med henne. Idag tänker jag på henne lite extra mycket, jag tänker på hur jag skulle vilja sitta på en uteservering med henne vid min sida, skratta och ge henne en extra kram.
Precis såhär ser jag henne, som en av de starkaste som finns. Hon går in för allt hon gör till 100% och det är så skönt att veta att man alltid kan lita på henne.
Jag är så stolt så att jag spricker p¨å andra sidan jordklotet!
Idag är jag såhär glad och stålt! Jag antar att ni undrar varför och det ska jag berätta. Ni förstår, min bästa storasyster har avklarat sitt första år på Civilingengör men inriktning väg och vatten!! Ni tänker jag men vad fasen hon har fem år kvar. Jag tänker, du har gjort första året resten kommer gå i en himmla fart och jag är så stolt att du har bestämmt dig för att plugga. Även ifall att det kommer stunder som är jobbiga så ger du inte upp. Du tillåter dig ha en svacka, men likt förbannat pluggar du till nästa tenta!!! Jag är så stolt så att jag spricker nästan och då har hon inte ens tagit sin examen ännu!
Nej ikväll tror jag att jag dricker ett glas vin för henne bara för att hon är bäst!! Så Ulrika om du läser detta, BRA JOBBAT, JAG TROR PÅ DIG!!!!
110526
It´s time for me
to let you go
110524
En av de stora anledningarna till att jag åkte till USA var att jag behövde fundera på vad jag ska läsa på universitetet. Jag är jätte sugen på att börja plugga igen och som det ser ut nu står jag och väger mellan två olika utbildningar. Att båda är riktigt svåra att ta sig in på och att jag har stått och valt mellan dessa två utbildningar i 1.5 år behöver vi kanske inte bry oss om.
Hittills under min tid har jag en hel lista på saker jag inte vill bli:musiklärare, någon typ av lärare, sitta i kassan i mataffären, bli fotograf, hemmafru.. Listan är hur lång som helst. Men så sa Ulrika något klokt här om dagen. Man kanske inte behöver vara 100% säker på vad man vill bli, man kanske växer in i yrket om man börjar med utbildningen..
Jag ska fundera lite till, hela jag vill bara plugga så motivationen är det inget fel på, frågan är bara vart jag ska styra min vingar!
23 MAJ
Maybe some women aren´t
meant to be tamed
Maybe they need
To run free
Until they find some
just as wild to run with
Att inte få fram orden..
Idag är bara en sådan där dag jag har hur mycket som helst att blogga om, men jag får inte fram orden. Det har hänt mycket denna helgen, men jag vet inte vart jag ska börja. Jag skulle kunna berätta om hur kul det var att skypa med mamma, eller att jag lyckades ta mig ut till stallet helt själv, eller att jag lyckdes sadla min häst helt själv med en westernsadel, eller att jag har kört Karens bil helt själv utan att krocka, eller att jag var på LCC möte och var så frustrerad efteråt att jag inte har lugnat mig förän nu 5 timmar efteråt.
Men jag nöjer mig med att skriva att jag lever och mår bra. Jag vill göra något kul ikväll, jag vill gå ut och andas den friska luften och ladda min energi för imorgon.
Hur hamnade jag här?
Jag har ägnat kvällen åt att titta på film och gått igenom gamla blogginlägg. Det var kanske inte det som var planerna med denna kvällen, men jag var så trött så det dög mer än väl för mig.
Jag är så glad att jag har haft denna bloggen så länge, jag kan gå tilbaka och läsa allt som jag har varit med om och många av mina åsikter om saker och ting. Dock är det ju så att jag har egentligen ingen aning om vem som läser min blogg, vilket gör att jag inte kan skriva precis allt jag vill. Jag försöker lämna ute vissa personer ur mitt liv som visas här på bloggen, men som är en stor del av mitt "vanliga" liv m.m. Men för mig spelar det egentligen ingen roll om jag berättar delar eller alltihopa för er, när jag tittade tillbaka idag så kommer jag ihåg varenda känsla jag hade när jag skrev varje inlägg och det gör mig glad.
Tiden går så otroligt snabbt och om jag kollar tillbaka på vad jag gjorde för ett år sedan och nu är det raka motsattsen. När jag tog studenten var inte alls planen att jag skulle vara i USA 1 1/2 år senare. Planen var helt annorlunda mot den verklighet jag lever idag och ibland kan jag komma på mig själv att sitta och fundera på hur jag hamnade här?
Under helgen jag var i San Francisco och besökte Diana så frågade hon mig varför jag åkte som aupair. Jag svarade något flummigt svar till henne, för så är verkligheten. Man har inte alltid ett svar och just i den frågan hade jag inget svar. Men måste man ha ett svar på allting man gör? Nu i efterhand när jag har annalyserat frågan 111 gånger i mitt huvud så tror jag att det för mig handlade om att bryta ett mönster. Jag sökte utmaning i Oktober när jag satt med en hemtenta. Jag drömde mig bort och helt plötsligt hade jag fyllt i en intresseanmälan på Culture Care. Sen gick allt i en rasande fart. Efter ett möte och en intervju senare var jag inne i spelet och jag kunde inte avbryta. Jag kunde inte ta mig ur, det gick för fort. Men ville jag ta mig ur?! De sista månaderna i Sverige gick i ett rasande tempo. Allt gick för bra, jag hade och har underbara vänner, skolan gick bra, vi hade fantastiskt kul och jag levde i en enda stor lycko bubbla. Men så kom den där dagen den 14 februari när det var dags för mig att åka, det var dags för mig att ge mig ut på nya äventyr som jag inte visste något om och jag kan villigt erkänna att jag inte var en av alla dessa som räknade ner dagarna och som var jätte entusiastisk över detta nya äventyr.
Nu har jag varit här i 3 månader, förstår ni det 3 månader!! Ena stunden känns det som att det var igår jag sa hejdå till pappa och Madelene på flygplatsen och andra stunden känns det som att jag har varit här hela mitt liv. För mig har det blivit vardag att ta bilen överallt, äta ute (vilket i många fall är billigare än att äta hemma), ha råd med saker som man förut bara kunde drömma om, att se limousiner dagligen i området. Jag blir inte längre förvånad när min värdmamma frågar om jag vill följa med och flyga små propellerplan eftersom att hennes bror har ett eget, eller att min värdpappas bror har ett hus på Hawaii som vi mer än gärna får låna. Det är min vardag nu för tiden, men någonstans i mitt huvud så finns Sverige.
Mitt Sverige och Karlstad för det är ju så att borta bra men hemma bäst. För i mångas ögon är detta en dröm tillvaro, men det har sina baksidor som allt annat. Jag kommer njuta av detta till max under ett års tid, men sen kommer jag åka hem till Sverige igen, för någonstans har det sin charm att klyftan mellan rika och fattiga inte är så stor som här. Detta året i USA kommer jag ha med mig för hela mitt liv.
Det är detta året jag kommer att ha chans att göra saker som jag i framtiden bara kan drömma om!
Ett möte som förändrade allt!
Jag har avslutat ännu ett skypesamtal med en av mina största stöttepelare och sitter och funderar på vad jag skulle göra utan denna underbara människa som jag har kännt i 3 månader! Var skulle jag ha varit nu om jag inte suttit bredvid henne på planet som skulle ta mig ut på mitt största äventyr någonsin. För på något sätt fascinerar det mig, Jag har alltid tyckt att jag har världens bästa vänner (och det har jag!) men jag har liksom alltid tänkt att jag kan inte träffa någon som är lika bra som mina vänner. Mina vänner är bäst och alla andra vänner är bara näst bäst. Men ändå hände det.
Jag stötte på någon som jag skrattar med, som får mig att ändra uppfattning om saker och ting, men framförallt som stöttar mig i allt. När jag flyttade till Lund så ville jag se mer av världen. Jag vet inte riktigt om det lyckades. Jag fick några högskolepoäng men jag lyckades kanske inte se mer av världen. För visst är det intressant hur man alltid söker sig till människor som är likadan som en själv.
Under min tid i gymnasiet så hade nästan ingen av mina vänner skillda föräldrar. Alla hade svart vinterjacka, med en matchande halsduk. Alla sprang runt i samma kläder, gick man in på HM eller Gina Tricot och köpte något så kunde man garanterat veta att minst 3 andra personer i klassen hade samma plagg (hade man tur så var det åtminstonde olika färg)! Jag vet inte om detta är unikt för just Karlstad eller om det är så vart man än kommer.
Jag tror det är ganska ovanligt i dagens Sverige att man har så få kompisar vars föräldrar är skillda iaf, det med vinterjackorna och HM samt Gina tror jag finns än idag om det nu inte har blivit ännu värre. Fatta mig inte fel nu, jag älskar alla mina vänner där hemma. Dom har stått bakom mig i vått och torrt och jag skulle inte byta ut dom för allt i hela världen, men den här tjejen kommer från en annan stad i Sverige, hon har sett en annan sida av det land jag är van att se. Mötet med henne har fått mig att öppna mina ögon, hon har gett mig perspektiv på saker och hon får mig att ändra synsätt! Mötet med henne kommer jag minnas för alltid och jag är så glad att vårat möte fortsätter, jag kommer för alltid ha med mig dom kloka råd hon ger mig samt all den energi som skickas ända från San francisco hit varje gång vi pratar..
Jag är så glad att hon är med och delar mitt livs största äventyr, hon vet vad jag går igenom för hon går igenom samma sak själv och jag är så tacksam att jag har henne!
Tack fina Diana Candelie för att du finns i mitt liv
Någon vet vem jag är!!
Sådär nu är onsdagens arbete klart och vi är en dag närmare helgen! Dagen har varit förvånansvärt lugn för att vara onsdag. Oftast brukar onsdagarna innebära tre vuxna hela eftermiddagen, då barn ska skjusas och hämtas, mat ska lagas och läxor ska bli gjorda. Att fyra barn kan behöva tre vuxna för detta är helt otroligt, men jag ska inte klaga när jag har sådan bra hjälp från mina värdföräldrar. Jag är kluven till att barnen har så mycket aktiviteter för det innebär att man har en tid man ska passa och läxorna måste bli gjorda innan dess och sen innebär det ju att man kör en hel del bil. Vilket jag tycker är tråkigt då det är otroligt fint väder (idag var det 33 grader i skuggan, inte fyskam!!)
Men det som är bra med att barnen har aktiviteter är att jag slipper att roa dom 24/7. Man lämnar över ansvaret till någon vuxen och sitter i solen och läser en bok vilket är skönt!!
För ett par dagar sedan när jag var på gymmet så körde jag samma maskin som en annan kille, vi körde alltså varannat sett. Idag när jag kom till gymmet så visade det sig att denna killen var personligtränare och han jobbade på det gymmet jag tränar. Precis när jag skulle gå därifrån för dagen så står han i receptionen och säger att han saknade mig vid benmaskinen idag.
Nu sitter ni och funderar på varför jag ens berättar detta för er, men jag har en poäng! När jag gick ut genom dörrarna så log jag. Inte för att han var snygg eller något annat utan för att jag blev igenkänd. När man kommer ny till en stad så stöter man nästan aldrig på någon man känner och speciellt inte i Sacramento! Men han kände igen mig. Förut har jag alltid tänkt såhär, att det spelar ingen roll vad jag gör här för dessa människor kommer aldrig veta vem jag är. Men jag hade fel. Någon vet vem jag är! Jag säger inte att jag känner killen på gymmet, men vem vet. Jag kanske kan börja lära känna honom!! Utan att han vet om det gjorde han min dag, sen om han gjorde det för att det ingår i hans jobb eller inte spelar mig ingen som helst roll!!
Att skapa nya traditioner när allt man vill göra är att hålla fast vid dom gamla.
Detta är nog ett av min ärligaste inlägg ni kommer få läsa i den här bloggen, men bloggen handlar om mitt liv som aupair och hur underbart det kan vara vissa stunder att vara på andra sidan jorden är det kring högtider man längtar hem.
Facebook statusarna haglar in med folk som ska hem och planer för helgen, allt kul dom ska göra eller inte göra. Men här sitter jag på andra sidan jorden och längtar hem. För detta är inte min familj, detta är bra människor men det är inte min familj. Min familj kommer alltid vara mamma, pappa, ulrika, madde, mormor och ja min släkt samt nära vänner. Jag är som person en sådan som uppskattar högtider och traditioner.
Jag vill ha samma traditioner år efter år och just nu kan jag inte det. Jag måste skapa nya traditoner med andra än min familj och det känns så främmande för mig. Jag vill ha allt som det en gång varit. Påskmiddag med min familj, leta efter ägg som mamma gömt i skogen på våran tomt, äta alldeles för mycket godis och sen bara vara med min familj.
Några av er kommer antagligen tycka att jag är för gammal för att leta efter påskägg, men för mig handlar det inte om det. Det handlar om att bevara en tradition.
Hur svarar man när folk frågar vad man ska göra under påsk, när man själv inte har en aning?! Jag har aldrig firat påsk med någon annan familj och speciellt inte i ett annat land (firar dom ens påsk?!).
På lördag åker jag till IKEA och köper mitt eget påskgodis det är så svenskt man kan komma och gör mitt eget ägg. Huset är full av människor varje dag, men jag har aldrig kännt mig så ensam som jag gör nu..
Vad mycket ett samtal från Sverige kan göra
Dagen har varit perfekt förutom mitt sönderbrända ansikte. Det ser mer brunt än rött ut så jag förstår inte hur jag kan ha så ont. Dagen har gått ut på att vila och vara inomhus för det var så soligt utan för. Nu hoppas jag bara att det mesta har hunnit försvinna tills imorgon så vi kan gå till parken. Under sommrarna här så blir det mellan 35 och 40 grader så denna sommaren kommer solkräm vara min bästa vän.
Detta underbara ansikte gjorde min dag, oj vad jag saknar fina Malin Myren.
Satt och funderade idag på hur många olika slags människor man mött under åren, några vänner som man haft länge och andra som man funnit nyligen, några man har haft under en kort tid men nu inte har kontakt med. Men ändå betyder dom lika mycket, dom har alla gjort en till den man är idag, på gott och ont! Jag är så otroligt tacksam för att jag har mina närmsta vänner, dom tar emot mig när jag faller och är stark när jag är svag. Tack Malin för att du är en av dom!
Det är tillåtet att bryta ihop så länge man kommer igen
Som ni märker har jag varit frånvarande och det har att göra med att jag är inne i en period då livet inte är en dans på rosor. Jag skulle ljuga om jag sa att USA och Kalifornien är fantastiskt 24/7. Att jobba som aupair blir vardag ganska snabbt, speciellt som i mitt fall när man har samma schema varje vecka. Detta har fått mig att ifråga sätta vad jag gör här somliga stunder, men jag tror att man måste tillåta sig att ha dagar som dessa.
Idag har jag bara legat i sängen och sovit om varannat och stirrat in i väggen, men så kom det där ordena från en klok vän som sa. "Du är bara i USA för din egen skull gör allt du vill göra och efter det åk hem, om det så blir imorgon eller om 4 månader eller att jag fullföljer hela året är oväsentligt". För det är ju faktist så, jag är här för min egensskull jag har valt att komma hit och det enda jag är bunden till är mina jobb tider sen är jag fria att göra vad jag vill. Om det så innebär att ligga i sängen hela dagen eller att gå ut på köpcentrumena spelar ingen roll. Huvudsaken är att jag bestämmer vad jag vill göra!
Min värdmamma märkte att jag var nere imorse så hon tog barnen själv till skolan, sen kom hon hem tidigare idag vilket innebar att jag kunde gå ut och springa och det var ljust fortfarande. När jag sprang längs floden insåg jag att nu har jag brutit ihop klart, nu är det bara att bita ihop och komma igen som gäller. Jag vet inte om det är rätt eller fel, men för mig fungerar det alltid att bli förbannad, besviken, ledsen eller vad det nu är man är huvudsaken är att man kommer igen om det så är efter en dag eller en månad så är bara det viktiga att man kommer igen.
Värmen har kommit till Kalifornien, ikväll vid åtta tiden sprang jag i t-shirt och löparbyxor och det var alldeles för varmt.
Nu ska jag fila på en lista som jag och en kompis gör tillsammans, jag lovar att berätta mer när den är klar hörs imorgon och då lovar jag att visa vad det är som får mig att leva i USA!
Vännerna som bara får det att svämma över
Du blir sårad och du ställer dig upp, kanske inte lika rak i ryggen som innan, men med ett enormt stöd av de bästa vännerna gör de att du en dag kan stå rak i ryggen igen.
Du hittar nya saker att leva för och du får ny energi.
Livet går vidare vare sig man tror det eller ej!
Sorgen omvandlas, men den går aldrig över
Idag finns mina tankar hos de människor i Sverige och framförallt i Karlstad som har gått för ett sista avsked av två underbart fina människor. Jag önskar att jag kunde vara där, men trotts att min kropp är här, finns mina tankar i Sverige och hos deras nära idag.
Ur Lars Bjorklunds "En skugga av karlek".
Tomhet
VAD SKA JAG SÄGA TILL ALLA som inte förstår? Alla som säger att jag är stark. Stark? Jag överlever. Men att överleva är inte detsamma som att klara av att leva. Det finns två alternativ. Att leva eller att dö. Det handlar inte om styrka. Och lever jag så gör jag det som livet kräver. Går upp, äter frukost och så vidare. Men jag klarar mig inte.
Vad ska jag säga till alla som inte förstår? Glöm inte bort mig. Hör av er. Kom på besök. Ge inte upp även om jag är avvisande. Det är nog det svåraste. Att vilja gemenskap och inte klara av den. Att vilja närhet när allt är avstånd.
DET FINNS DE SOM SÄGER att sorgen går över. De vet inte vad de talar om. Sorgen omvandlas, men den går aldrig över. Det är något annat som går över. Men aldrig sorgen. Smärtan klingar av men sorgen, tomheten och saknaden finns alltid kvar.
Ingenting går över. Det blir någonting annat. Det är vad sorgen handlar om. Att bli någon annan. Att röra sig mot en ny verklighet där sorgen är en del av villkoren. Så formas mitt liv hela tiden. Jag växer ur det som händer mig. Mitt jag formas av den verklighet som blir min. Det finns alltid två rörelser. Livet som möter mig med allt det som är utanför min kontroll. Och så mitt eget val. I det mötet föds framtiden. Också ur det mest fruktansvärda mörker föds en framtid.
PLÖTSLIGT SER JAG ALLA ANDRA. Och alla saknar någon. Inte bara jag. Det finns i varje människas liv en sorg. Det finns olika sorg. Det finns sorg utan smärta och tomhet men aldrig utan saknad. Min sorg kanske inte är den största, men den är min. Jag får aldrig förringa min sorg och inte heller se ner på andras sorg. Livet är en sorgevandring kantad av rastplatser med lycka.
VILL JAG EGENTLIGEN att någon ska förstå? Det jag har varit med om är mer än jag själv kan förstå. Om någon förstår förminskas min sorg. Jag vill inte att någon ska förstå hur jag har det, men jag vill att någon ska våga vara i mitt mörker och stanna hos mig en stund. Utan beskäftiga ord om förståelse, framtid, himmel och Gud. Det ordlösa lever av sin ordlöshet. Talar vi om det ordlösa finns det inte mer. Sorgens djupaste innehåll är bortom orden. Det bor en tröst i det att ingen tröst finns. Min sorg är bara min.
Vart är jag påväg?
Igår var det ett avbrott i bloggen och det ska jag försöka att inte göra till en vana. Jag gjorde egentligen inget speciellt igår, jag promenerade och jobbade så det var inte allt för ansträngande. Jag har dock en liten depp period och har haft ända sedan jag kom, jag verkligen älskar min värdfamilj här tillsammans med allt annat. Men ibland tvivlar man på saker och ting. Är detta verkligen rätt och det som ständigt gnager i mitt huvud är frågan: "vad vill jag med mitt liv?".
Jag är inte gammal och jag kan lätt glassa runt ett par år till utan att göra något, men vill jag verkligen det? Den ena sidan av mig säger att jag ska leva medans jag är ung, jobba kommer du ändå få göra resten av ditt liv.
Den andra sida säger dock till mig att jag ska ta tag i mitt liv. Vill man bli något kan man inte hålla på och glida runt m.m.
Vilken sida jag ska lyssna på har jag ingen aning om jag måste bestämma det. Just nu står jag och stampar.
Nar man befinner sig pa andra sidan jordklotet
Nar man befinner sig pa andra sidan jordklotet och saknaden ar storre an vanligt onskar jag att jag hade ett eget privaplan att resa till Sverige med over natten och komma tillbaka till Kalifornien pa morgonen, bara for att fa spendera nagra timmar med dom som ger mig energi, far mig att andas och LEVA!
Det är helt svart..
Jag hade tänkt lägga ut ett roligt inlägg om våran underbara dag i NY, men jag har nyss nåtts av en otroligt tråkig nyhet hemifrån. Två underbara personer har gått bort. Alla mina tankar finns just nu hos dom och jag är i en sådan fruktansvärd chock. Jag kan inte se allt det roliga som jag varit med om idag utan ser bara svart. Imorgon flyger jag vidare till världfamiljen och så fort jag hämtat mig och är på plats ska jag bjuda på massor av bilder.
Tills dess ta hand om er och era kära. Detta fick mig att inse hur skört livet är och jag sänder alla mina tankar till deras familjer
När tankarna dyker upp...
”Missing someone gets easier everyday,
because even though you are one day further from the last time you saw them,
you are one day closer to the next time you will.”
”Though miles may lie between us, we’re never far apart,
for friendship doesn’t count the miles, it’s measured by the heart.”
“Promise me you’ll never forget me,
because if I thought you would,
I’d never leave.” – Winny the Pooh