jessicaaeriksson

Jag är så glad att jag har haft denna bloggen så länge, jag kan gå tilbaka och läsa allt som jag har varit med om och många av mina åsikter om saker och ting. Dock är det ju så att jag har egentligen ingen aning om vem som läser min blogg, vilket gör att jag inte kan skriva precis allt jag vill. Jag försöker lämna ute vissa personer ur mitt liv som visas här på bloggen, men som är en stor del av mitt "vanliga" liv m.m. Men för mig spelar det egentligen ingen roll om jag berättar delar eller alltihopa för er, när jag tittade tillbaka idag så kommer jag ihåg varenda känsla jag hade när jag skrev varje inlägg och det gör mig glad.

Tiden går så otroligt snabbt och om jag kollar tillbaka på vad jag gjorde för ett år sedan och nu är det raka motsattsen. När jag tog studenten var inte alls planen att jag skulle vara i USA 1 1/2 år senare. Planen var helt annorlunda mot den verklighet jag lever idag och ibland kan jag komma på mig själv att sitta och fundera på hur jag hamnade här?

Under helgen jag var i San Francisco och besökte Diana så frågade hon mig varför jag åkte som aupair. Jag svarade något flummigt svar till henne, för så är verkligheten. Man har inte alltid ett svar och just i den frågan hade jag inget svar. Men måste man ha ett svar på allting man gör? Nu i efterhand när jag har annalyserat frågan 111 gånger i mitt huvud så tror jag att det för mig handlade om att bryta ett mönster. Jag sökte utmaning i Oktober när jag satt med en hemtenta. Jag drömde mig bort och helt plötsligt hade jag fyllt i en intresseanmälan på Culture Care. Sen gick allt i en rasande fart. Efter ett möte och en intervju senare var jag inne i spelet och jag kunde inte avbryta. Jag kunde inte ta mig ur, det gick för fort. Men ville jag ta mig ur?! De sista månaderna i Sverige gick i ett rasande tempo. Allt gick för bra, jag hade och har underbara vänner, skolan gick bra, vi hade fantastiskt kul och jag levde i en enda stor lycko bubbla. Men så kom den där dagen den 14 februari när det var dags för mig att åka, det var dags för mig att ge mig ut på nya äventyr som jag inte visste något om och jag kan villigt erkänna att jag inte var en av alla dessa som räknade ner dagarna och som var jätte entusiastisk över detta nya äventyr.

Nu har jag varit här i 3 månader, förstår ni det 3 månader!! Ena stunden känns det som att det var igår jag sa hejdå till pappa och Madelene på flygplatsen och andra stunden känns det som att jag har varit här hela mitt liv. För mig har det blivit vardag att ta bilen överallt, äta ute (vilket i många fall är billigare än att äta hemma), ha råd med saker som man förut bara kunde drömma om, att se limousiner dagligen i området. Jag blir inte längre förvånad när min värdmamma frågar om jag vill följa med och flyga små propellerplan eftersom att hennes bror har ett eget, eller att min värdpappas bror har ett hus på Hawaii som vi mer än gärna får låna. Det är min vardag nu för tiden, men någonstans i mitt huvud så finns Sverige.

Mitt Sverige och Karlstad för det är ju så att borta bra men hemma bäst. För i mångas ögon är detta en dröm tillvaro, men det har sina baksidor som allt annat. Jag kommer njuta av detta till max under ett års tid, men sen kommer jag åka hem till Sverige igen, för någonstans har det sin charm att klyftan mellan rika och fattiga inte är så stor som här. Detta året i USA kommer jag ha med mig för hela mitt liv.

Det är detta året jag kommer att ha chans att göra saker som jag i framtiden bara kan drömma om!