jessicaaeriksson

Jag brukar försöka att inte vara allt för personlig här på bloggen, eftersom att jag har egentligen ingen aning om vem som läser det här. Dock fattade jag ett beslut om att berätta detta för er. Kanske kan det hjälpa någon som har varit med i samma situation, men det är framförallt för min egenskull jag skriver detta. Den här bloggen ska detta året vara min dagbok som aupair och som aupair händer det saker som man kanske inte tänkt sig. Min bilolycka i fredags var en sådan sak.

För att ta allt från början så var Lauren hemma tidigt från skolan eftersom att hon hade "halvdagar" hela veckan. Jag hade under veckans gång lovat henne att hon skulle få följa med till gallerian och på fredagen var det äntligen dags. Vi begav oss av mitt i rusningstrafiken och stannade till vid varenda rödljus i hela stan kändes det som. När vi skulle svänga av den stora vägen så stannade vi vid ytterligare ett rödljus och jag och Lauren började prata om musiken som var på radion (vilken radiokanal skulle vi välja?!!). Hur som helst såg jag att trafiken började rulla igen och jag släppte sakta på bromsen samtidigt som jag fortsatte prata och kolla då och då på Lauren. Det jag missade under en av dessa gånger jag kollade på henne var att en bil två bilar framför mig tvärbromsade. Jag som för en miljondelssekund inte kollade rakt fram på vägen åkte då in i bilen framför mig och denna bil i sin tur åkte in i den framför honom. Trotts den låga hastigheten var jag otroligt chockad över vilken "krasch" det ändå blev.

Lauren tittade på mig och var otroligt chockad samt lite rädd tror jag, men efter att jag intagit ett lugn jag aldrig trodde jag hade så var hon nöjd och satt och skämtade om att detta var hennes fjärde bilolycka som hon var med i (att tilläggas i detta ska att varje aupair dom har haft, vilket är 6 stycken har alla kraschat en bil). Jag gick ur bilen och kollade så att alla var okej och sen bestämmde vi oss för att köra åt sidan för att ta alla försäkringsuppgifter. Det låter som att jag var lugnare än vad jag var, för när jag hade kollat så att Lauren var okej så bara vällde tårarna över av chock och rädsla. I denna stunden var jag dock så tacksam för att jag, Karen och Graham har sådan god kontakt och har pratat mycket om detta med bilolyckor för det var så självklart för mig att ringa Karen med en gång.

Karen i sin tur var lugnet själv och frågade om allt var bra med mig och Lauren, sen bad hon mig att ta alla uppgifter från de andra bilägarna. Men det som gjorde mig så vansinnigt glad var att hon frågade om jag ville att hon skulle komma dit. Jag svarade ja med en gång och jag har nog aldrig sett henne vara på ett ställe så snabbt. Det brukar vanligtvis ta 30 min med trafiken att köra från hennes jobb hem och nu när hon inte var beredd att lämna jobbet så trodde jag att det skulle ta ännu längre tid för henne att stänga ner allt, men hon var där på 20 min. Om jag älskar min värdmamma?JA!!!

Jag försökte så gott det gick att ta alla uppgifter Karen behövde. Det var en sak dock som chockerade mig något enormt. En av kvinnorna gav mig ett A4-paper fullt med små visitkort med deras försäkringsbolag och alla saker jag behövde och bad mig slita av en. Till detta ska tilläggas att 7 stycken var redan avrivna. Snacka om att hon varit med om en bilolycka förut och var rutinerad. När alla hade åkt från platsen och det bara var jag, Lauren och Karen kvar så kramade Karen om mig. Hon sa att det var bra att jag brydde mig, men att det är för detta som försäkringar finns till. Och det var en tröst där jag stod på parkeringen och grinade i hennes famn. Hur som helst gav hon oss pengar till yoghurt monkey och sa till Lauren och mig att stanna där på vägen hem.

Efter att ha kommit hem lugnt och säkert kom Graham in i huset ett par timmar senare. Karen hade ringt och sagt till mig att jag skulle berätta för honom om vad som hänt och det var länge sedan jag var så nervös. Hur som helst kom Graham ner efter att han bytt kläder och sa med allvarlig röst att Karen hade sagt att jag ville prata med honom om en sak. Hade vi haft på ljuset i köket så hade nog svetten i min panna synts mer än väll. Jag berättade vad som hänt och det enda han säger är att han är fruktansvärt glad att jag och Lauren mår bra, sen ger han mig en kram och säger till barnen att det är dags att fira min första bilolycka med McDonalds. Jag var helt chockad, hur bra kan dom vara på en skala, hur lugna som helst trotts att jag hade haft deras barn i bilen så var dom lugna som filbunkar. Jag bara älskar dom!!!

Som ni vet skulle jag bege mig in mot San francisco på fredagen efter jobbet för att möta upp Erik och Erik som var på genomresa. Men eftersom att jag kraschat deras bil så vågade jag inte fråga om jag fick ta bilen till San francisco. Det är då min värdpappa som vet vad mina planer för helgen var bara säger "jaha, hur blir det med resan till san francisco". Jag som inte vågar säga att jag hoppas få åka i vilket fall säger "jag vet inte, jag känner mig lite orolig för att köra, men det är två vänner från sverige som är här bara under helgen och vi har redan bokat biljetter till aclatraz". Det är nu min värdpappa avbryter mig och säger "du vet att Karen brukar säga att om man ramlar av hästen så ska man sitta upp igen. Det är precis samma sak du ska göra med körningen, är du med i en bilolycka måste du börja köra med en gång, annars blir du rädd för det" och med dom orden la han bilnycklarna i min hand och sa att jag skulle åka. Det var en order från honom.