En fot i vardera värld
Kommentarer - 0 st. | Kategori - In my head right now | Daterat - 2011-12-23 » 06:02:23
Jag tror ingen har ungått att det är dagen före julafton. Lauren och Malcolm har räknat ner under hela december i form av chokladkalendrar samt deras eviga prat om deras morbror som ska komma från Ukraina med familj. Det sista jag har gjort inför denna julen är att räkna ner. Detta har för mig helt klart varit den tyngsta perioden under mitt år som aupair.
Imorse kom jag på mig själv att tänka att det kanske bara vore lättare om jag sov mig igenom hela julen. Jag kom fram till att det vore perfekt att vakna upp den 27 december och inse att detta var över.
För som så mycket annat detta året så firas även jul hemma i Karlstad trotts att jag inte är hemma. Om det vore så lätt att man bara kunde trycka på en paus knapp när jag lämnade planet från stockholm den 14 februari och trycka på play igen den 28 februari 2012, men så funkar ju tyvärr inte livet.
Senast jag grät av hemlängtan var i påskas och igår rullade tårarna igen och har gjort till och från sedan dess. Detta året har jag varit tvungen att växa enormt som människa, förebild och person. Även ifall jag har bott hemifrån förut så har mamma och pappa varit min punkt, dit jag kommer när jag vill vara ett barn. Jag vill leta påskägg i skogen bakom huset, jag vill vara med och hugga julgranen i Högberg, jag vill vara med och baka och planera alla inköp för julbordet, jag vill vara med när pappa halvt hysteriskt morgonen den 24 inser att han haar ansvar för maten plus att han knappt köpt en julklapp ännu, jag vill höra Madde 18 år gammal säga att hon än en gång fått flest julklappar och ha min "soffa" att lägga paketen på ytterligare ett år. Men som jag konstaterade tidigare så kan man tyvärr inte trycka på play eller pausa livet i Sverige bara för att jag är här.
Detta året står jag med en fot i vuxenlivet och en fot där jag fortfarande ska vara ett barn. Jag blir så besviken på mig själv när jag tycker så synd om mig själv, för det är inte synd om mig någonstans! Jag har en frisk familj hemma, jag har en underbar "ny" familj, jag har mat på bordet, tak över huvudet och har sett många platser som folk bara kan drömma om. Men så kollar jag på paketet som mamma har skickat och inser att det ligger inte dom där produkterna jag önskade mig eller dom där kläderna jag hade skickat till Madde att jag ville ha och känner att "barnet" i mig blir så besviket. Samtidigt som den "vuxna" Jessica är glad över att överhuvudtaget få ett paket skickat ända från Sverige.
Men julen kommer till Sverige även ifall jag inte är där och likadant kommer den till Sacramento även ifall vi firar den en dag senare. Så jag försöker göra det bästa möjliga, försöker undervika att prata med folk hemma och koncentrera mig på barnen här. Om det är ett vinnande koncept eller inte det vet jag ännu inte, men jag antar att det är det som gör att jag fortfarande står med en fot i vuxenlivet och en fot där jag bara vill vara ett barn.
