jessicaaeriksson

Läste detta på Michaela Fornis blogg, en tjej som skriver exakt det jag tänker men inte kan få ner i ord.

Att hjärtan läker
Jag fick en fråga i en intervju som löd "Vad önskar du att du visste när du var 18 år?" och jag svarade "Att hjärtan läker". Ett tag trodde jag verkligen inte att det gick. Egentligen till alldeles nyligen. Det tog mig 14 månader att komma över min kärlek en gång. Under dessa månader fanns det stunder då jag var övertygad om att det inte kommer gå. Det hade gått så lång tid tillslut att jag hade gett upp hoppet om att helt gå vidare. Även om jag stundtals var nära var jag aldrig riktigt helt där. Jag kunde stå vid mållinjen, men jag klev aldrig över den. Det hände alltid något som fick mig att backa tillbaka några steg. Ibland nästan vända och springa tillbaka mot start. Så många gånger som jag var tillbaka i ruta ett.

13 månader efter avslutet kunde jag fortfarande bryta ihop på kontoret. Han påverkade mig som ingen annan någonsin hade gjort. Det hela var fruktansvärt smärtsamt och destruktivt, allt var ohanterbart. Jag kunde inte styra över det hur mycket jag än försökte. De tårarna som kom, de var inga fylletårar efter en shot för mycket eller små snyftningar, de var bara äkta och smärtsamma som fan. Tänkte ett tag att det måste ju någon gång ta slut men det lagret fylldes på och tömdes om vartannat. En disktrasa som fylls med vatten och kramas ut.

Jag träffade någon under den här tiden. Det hela var inte så seriöst och mestadels stökigt, men jag gillade vad det gjorde med mig. Jag lärde mig att jag kunde träffa människor efter honom som fick mig att verkligen sprudla. Jag minns en middag jag var på där jag tänkte att nu, exakt nu, är jag mitt bästa jag. För att han gör mig glad och bubblig. Så mycket ångest försvann i samband med denna människa.

Och sen ännu längre efter, efter de här 14 månaderna och allting, så träffade jag en ny människa. Jag tyckte så mycket om den jag var med honom. Som verkligen och helt säkert fick mig att inse att hjärtan läker och man faktiskt kan träffa någon som man bara har det jävligt bra, fint och härligt med. Hångla så fort man fick chansen och snacka en massa skit med varandra. Jag är väldigt tacksam över det här.

Hjärtan läker men ibland tar det tid. Väldigt lång tid. Ibland tror man att det aldrig kommer gå, sen är det som att det bara släpper och allt går. Ungefär som att sitta med en lång ekvation i skolan och inte kunna lösa den, testa nya lösningar, sudda ut och göra om - så löser sig allt plötsligt när man lägger den sista siffran rätt. Den bästa känslan som finns. Hjärtesorg handlar om tålamod och styrka. Sen uppskattar man livet tusen gånger mer efter allt... när man gått och blivit lycklig igen. Och då är man tacksam när det kommer in folk i ens liv som får en att bli glad. Bara så, helt enkelt glad.

Och så är livet! Man träffar på underbara killar som man tror är hela sin värld, luften man andas och att ett liv utan dom inte är värt att leva. Och det tar tid, det kan ta flera år. Man kan som hon säger vara vid mållinjen så många gånger men aldrig riktigt passera för det händer något som får en att bli påmind om han igen. Ett sms, ett besök på en plats som var "eran" eller bara något annat som är så starkt sammankopplat med den personen du älskat så innerligt! Men en dag vaknar man upp och inser att det har försvunnit, man älskar inte den personen på samma sätt, man har kanske en ny hand att hålla, en ny person att sova bredvid eller bara inser att man inte behöver ha den personen i sitt liv längre. De platser som förr var "era" har sakta men säkert försvunnit och är fyllda med nya minnen tillsammans med andra personer.

Visst fick jag höra dom orden första gången min pojkvän och jag gjorde slut men att höra och att tro på dom är inte alls samma sak.
Idag säger jag dom inte bara till andra utan tror så starkt på dom själv: Det går över, du kommer skratta och vara lycklig igen, du kommer träffa någon ny som kommer älska dig lika mycket som du älskar han men det tar tid!