Hat
Kanske är en konstig rubrik en lördag morgon, en del kommer fortsätt läsa vad jag skriver andra kommer inte. Det är upp till er!
Kommer ni ihåg när man var lite och man sa att man hatade någon lite hur som helst, eller var det bara jag och mina vänner som sa det kors och tvärs? För mig på den tiden var det inget starkt ord, utan mer något man slängde ur sig titt som tätt.
Idag säger jag sällan eller nästan aldrig att jag hatar någon, jag önskar att jag kunde säga och mena att jag hatade vissa personer som sårat mig riktigt, riktigt ordentligt, men inte ens det kan jag. Jag har bara hatat en person på senare år och henne gillar jag inte ens idag. Hon kommer aldrig förändras och ja ni förstår jag hatar henne. Hon har inte förstört mitt liv, men hon har sagt och gjort saker som man inte säger till någon hur gammal eller ung man än är.
Jag har alltid tänkt på henne som den enda personen jag hatar, men nu till varför jag skriver detta inlägg.
Vid frukostbordet imorse läste jag om "arboga mamman" ni vet hon som förlorade sina två barn pg.a. ett svartsjukedrama samt blev utsatt för ett mordförsök. Hon säger såhär " -Trots att hon mördat mina barn och önskat livet ur mig kan jag inte hata henne. Om jag känner hat och rädsla ger jag henne ännu mer av mitt liv".
Om inte Emma som mamman heter kan hata sina barns mördare, vem är då jag som kan hata en förre detta vän? Trotts att jag lagt allt bakom mig för över ett år sedan så kommer det stunder då jag kan fundera på hur det skulle varit om hon och jag inte bettet oss som vi gjort mot varandra, men från och med idag så kommer det inte ta upp mina tankar något mer. Jag och framförallt mina vänner vet hur det var och det är allt som betyder något för mig, jag har de finaste av vänner. Jag hatar henne inte längre, jag tänker ta de krafterna jag har lagt på att älta hela historien till att stäva framåt och nå mina mål.
//Xoxo
