När rutinerna bryts..
Killarna är på innebandy och jag är ensam i lägenheten. När jag är ensam i lägenheten brukar jag alltid känna mig väldigt ensam, jag tycker om att ha folk runt omkring mig. Imorgon fyller jag 20 år, jag lämnar tonåren och blickar framåt nu är jag nästan gammal.
Jag har blandade känslor för morgondagen, att vakna upp utan födelsedagssång och packet på sängen är en märklig känsla då jag älskar rutiner på saker. I 19 år har jag blivit firad på ett och samma sätt, och det är en trygghet för mig. Nu vaknar jag upp utan födelsedags sång och packet, utan mammas bordstablett som det står "grattis på födelsedagen" när man kommer till köksbordet m.m.
Ni kan tycka det är töntigt, men för mig betyder det så mkt. Jag är iaf glad att jag åker hem till Karlstad imorgon vid lunch tid, jag kommer bli firad på kvällen av pappa, mamma och madde men det blir ändå inte riktigt samma sak. Är det vid 20års ålder man får inse att mönstrena bryts? är det nu man ska växa upp? Isf vill jag gärna fortsätta att vara liten ett tag till så jag kan bli firad med tårta och packet på sängen.
