jessicaaeriksson

Den kom som en oinbjuden gäst när jag satt i bilen påvägen hem från Santa cruz och har följt mig hela dagen till och från. Jag har saknat vissa personer under tiden jag varit här, vissa mer än andra och ni vet dom extra som man saknar så fort man pratar med dom eller gör något som man kopplat till vissa personer.

Men detta var inte saknad av speciella människor som ligger mig nära om hjärtat. Detta var saknaden efter att få komma hem. Att komma hem till Karlstad till mamma och pappa. Träffa alla underbara människor som finns där. Se vad som hänt med bygget på Råtorp. Har ICA-affären i Skåre bytt plats på bröden och kexen, eller ser det likadant ut? Jag satt också med Ipoden i öronen och funderade på alla underbara människor jag mött under mitt liv. Några har jag kontakt med än idag och andra inte, men alla är trotts allt lika underbara.

Hur gör man för att hantera denna saknad? Ska jag vara ärlig har jag inget svar. Jag provade att åka till mataffären och köpa Ben och Jerrys. Det lyckades inte. Jag provade köpa godis, det lyckades heller inte. Det enda det gav mig var lite halvångest. Jag provade umgås med de kompisar jag har här, det lyckades sådär. Jag glömde för stunden, men så fort jag gick ur bilen och sa nu är jag hemma till dom andra. Så funderade jag hela tiden på är detta verkligen hemma? Hemma kommer för alltid vara där mamma, pappa, Ulrika, Madelene och alla mina otroligt fina vänner finns.

Jag lever för stunden, men jag måste komma på ett sätt att hantera saknade. För precis som posten vet jag att jag kommer få ett nytt brev som kommer att skickas till mig när jag minst anar det. Jag tror inte att jag kan förbereda mig för nästa gång kommer kännas helt annorlunga än denna gång, men tills brevet kommer ska  jag fortsätta leva mitt liv.